Maurice Blanchot: Dagens vanvett

Jag har älskat och jag har förlorat dem jag älskade. Jag blev som galen när slaget drabbade mig, ty det är ett helvete. Men min galenskap förblev utan vittnen, min förvirring syntes inte, endast i mitt inre var jag galen. Ibland blev jag rasande. Folk sade till mig: Varför är du så lugn? Men jag brann från huvud till fot; på nätterna sprang jag tjutande utmed gatorna, och på dagen arbetade jag i lugn och ro.

Kort därefter utbröt världens vanvett. Jag ställdes mot väggen som många andra. Varför? För ingenting. Skotten avlossades aldrig. Jag sade till mig själv: Gud vad gör du? Jag upphörde då att vara vansinnig. Världen tvekade och återfick sin jämvikt.

Samtidigt med förnuftet återfick jag minnet och jag såg att till och med när det var som värst, när jag trodde mig fullkomligt, alltigenom olycklig, var jag dock nästan hela tiden ytterst lycklig. Det fick mig att tänka efter. Det var inte någon angenäm upptäckt. Jag hade en känsla av att jag gick miste om mycket. Jag frågade mig själv: var jag inte bedrövad, hade jag inte känt hur mitt liv rämnade? Jo, så hade det varit; men i varje minut, då jag reste mig upp och sprang ut på gatorna eller då jag satt orörlig i ett hörn av rummet, fick nattens svalka och markens fasthet mig att andas och vila på en bädd av upprymdhet.

Människorna skulle vilja undandra sig döden, det är ett sällsamt släkte. Och några ropar efter döden, döden, ty de skulle vilja undandra sig livet. "Vilket liv, jag begår självmord, jag ger upp." Det är ömkligt och besynnerligt, det är ett misstag.

Jag har dock råkat människor som aldrig sagt till livet: tig, och som aldrig sagt till döden: vik hädan. Nästan alla var kvinnor, sköna kvinnor. Männen belägras av skräcken, genomborras av natten, de ser sina planer gå om intet, sitt arbete smulas sönder, de står handfallna, de som som var så betydande och som ville omskapa världen, allt rasar samman för dem.

Kan jag beskriva mina prövningar? Jag kunde varken gå, andas eller livnära mig. Min andedräkt var av sten, min kropp var som rinnande vatten och ändå törstade jag ihjäl. En dag grävde man ner mig i jorden, läkarna täckte över mig med dy. Vilket arbete sker det inte i jorden. Vem har sagt att den är kall? Den är eld, den är som ett törnesnår. Jag reste mig upp på nytt, fullkomligt okänslig. Min känsel irrade omkring på två meters avstånd från mig: kom någon in i rummet, skrek jag, men kniven skar lugnt sönder mig. Ja, jag blev ett skelett. Min magerhet reste sig framför mig om natten, för att skrämma mig. Den smädade mig, den tröttade ut mig genom att tving mig att röra mig av och an; ja, jag var mycket trött.

Är jag egoistisk? Jag hyser inga känslor, utom för ett fåtal, jag hyser inte barmhärtighet med någon, jag har sällan lust att tilltala, sällan lust att bli tilltalad och jag, som är i det närmaste okänslig när det gäller mig själv, jag lider enbart genom andra; det minsta besvär de känner blir mig en oändlig plåga och ändå offrar jag dem med berått mod om så erfordras och berövar dem all lyckokänsla (det händer att jag dödar dem).

Översättning av C G Bjurström, Umbra Solis 1992

Sarah Kane: Crave

A: Free-falling

B: Into the light

C: Bright white light

A: World without end

C: You're dead to me

M: Glorious. Glorious.

B: And ever shall be

A: Happy

B: So happy

C: Happy and free

Alejandra Pizarnik: Extraktion av vansinnets sten

/.../

Om du kunde se hon som sover utan dig i en förfallen trädgård i minnet. Där jag, utom mig av tusen döda, talar om mig med mig bara för att få veta om det är sant att jag befinner mig under gräset. Jag kan inte namnen. Till vem ska du säga att du inte kan? Du vill ha en annan. Den andra du är vill ha en annan. Vad händer i den gröna allén? Vad som händer är att den inte är grön och att det inte finns någon allé. Och nu leker du att du är slav för att dölja din krona, som du fått av vem? Vem har smort dig? Vem har välsignat dig? Det osynliga folket i det äldsta minnet. Förlorad av egen vilja, har du avstått från ditt rike för askan. Den som vållar dig smärta påminner dig om gamla hyllningar. Ändå gråter du olyckligt och lockar fram ditt vansinne tills du skulle vilja dra det ur dig som om det vore en sten, ditt vansinne, ditt enda privilegium. På en vit mur tecknar du fridens allegorier, och det är alltid en galen drottning som vilar under månen på det sorgsna gräset i den gamla trädgården. Men tala inte om trädgårdarna, tala inte om månen, tala inte om rosen, tala inte om havet. Tala om det du kan. Tala om det som vibrerar i din märg och skapar ljus och skuggor i din blick, tala om den oupphörliga smärtan i ditt skelett, tala om svindeln, tala om din andning, om din sorg, ditt svek. Den är så mörk, i en sådan tystnad, processen jag förbundit mig till. Åh, tala om tystnaden.

/.../

Ur Fragment för att bemästra döden (Alastor Press). Översättning Maria Nääs.

Horace Engdahl om Blanchot

Varför är Maurice Blanchot vårt århundrades litteräre fantom? Därför att han tack vare sin svaghet och skygghet förblivit immun mot den folkliga livsbejakelse som numera genomsyrar kulturen på alla områden. Han är den siste som vägrar att låta sig imponeras av lyckan. Hans stil får mig att tänka på gestalter från pipkragarnas tid, någon kättersk prelat med världsmannens genomskådande blick och dignitärens mjuka maner, bottenlös i sin dialektik, livsfarlig om man missförstår hans vänlighet. Med Blanchot dör det gamla Europa en sista gång.

Horace Engdahl: Meteorer (1999)

Spindler om Spinoza

Analysen av den mänskliga identiteten måste utföras i ljuset av den kollektiva dimension som hennes existens alltid redan utgör. Därför förändrar den också radikalt den gängse idén om vad ett subjekt är. För Spinoza kan individen inte förstås som en på förhand given enhet. Istället måste man undersöka den mångfald av band och affektiva förbindelser till den kollektivitet i vilken varje enskild människa alltid redan är inbegripen.

/.../

När han utgår ifrån den kollektiva samexistensen som den första dimensionen i människans existens lägger han grunden för två avgörande ståndpunkter. Den ena är att människan, hur individuellt hon än uppfattar sig, alltid redan är en del av en oändligt mångfasetterad natur, vilken hon ständigt både påverkas av och själv påverkar: människan kropp är i sig alltid redan en sammanfattning av en mängd olika delar, vilka alla står i förbindelse både med varandra och andra omnkringliggande kroppar. På samma sätt, menar Spinoza, fungerar vi även intellektuellt: våra idéer och tankar är alla avhängiga dels varandra sinsemellan, dels de yttre omständigheterna, det vill säga andra tankar och idéer som de kommer i kontakt med, konfronterar, och slår sig samman med. Våra tankar, sinnesstämningar, handlingar och begär är alltid direkt relaterade till den värld vi befinner oss i, men av vilken vi endast förnimmer det mest påtagliga och närliggande.

Den andra tanken, som i själva verket är en direkt konsekvens av den första, är att människan därför inte kan tänkas utanför sitt sammanhang, det vill säga de olika relationer och interageranden som hon ständigt deltar i tillsammans med andra människor. Den kollektiva dimensionen är därför alltid redan ett faktum att utgå ifrån, kunskapsteoretiskt likaväl som politiskt, vilket gör att blotta idén om ett regelrätt "samhällskontrakt" där redan existerande "individer" skulle fatta ett gemensamt beslut är en både kronologisk och väsensmässig fiktion - ett ställningstagande som är nog för att spräcka fundamenten för den politisk-filosofiska tradition som alltsedan Hobbes utgår ifrån ett oifrågasatt kontraktstänkande. Men det verkligt radikala hos Spinoza är snarare det som föregår själva kontraktstänkandet, med den begreppsapparat av juridiska och politiska konstruktioner kring rättighet, skyldighet och plikt som växt fram ur den: insikten om att individen - som vi sedan alltför länge förstår som ett alltid redan konstituerat, ointagligt och oreducerbart subjekt, för vars förmenta rättigheter och intressen ett oändligt antal maktstrukturer är beredda att tala - inte är någonting som föregår det kollektiva utan tvärtom ständigt men outtalat formas av detta genom en komplex väv av affetiva trådar. Att Spinoza är aktuell och subversiv idag har inte att göra med att han är en uppviglare eller en gudsförnekare, och kanske har det aldrig varit den verkliga frågan. Det som står i centrum är snarare någonting som fortfarande är mycket känsligt att vidröra, nämligen den av Spinoza formulerade förståelsen av oss själva som allt annat än autonoma enheter, kollektivt uppfångade i våra egna affekter - en fråga som är brännande inte bara i trosfrågor, utan i högsta grad i ekonomisk-politiska sammanhang.

Fredrika Spindler: Spinoza. Multitid, affekt, kraft (Glänta produktion 2009)

Gilles Deleuze om information och om kontrollsamhällena

... kommunikation är överföringen och spridningen av information. Men vad är information? Det är inte särskilt komplicerat, alla vet det, information är en summa av ordnade ord. När man informerar er, säger man er det som ni förmodas tro. Med andra ord innebär informera att cirkulera ett ordnat ord. Polisrapporter kallas alltså med all rätt kommunikéer. Man kommunicerar oss information, man säger oss det som vi förmodas vara i stånd att tro, bör eller är förpliktigade att tro. Inte ens att tro utan att göra som om man trodde. Man ber oss inte att tro, men att bete oss som om vi trodde. Detta är information och kommunikation, och oberoende av dessa ordnade ord och deras överföring finns det ingen information eller kommunikation. Vilket är det samma som att säga att information är samma sak som kontrollsystemet. Det är uppenbart och det är särskilt viktigt för oss idag. Det är sant att vi är på väg in i ett samhälle som man skulle kunna kalla ett kontrollsamhälle. En tänkare som Michel Foucault analyserade två typer av samhällen som ligger ganska nära oss. Den ena kallade han suveränitetssamhällen och den andra disciplinära samhällen. Den typiska övergången från ett suveränt samhälle till ett disciplinärt samhälle lät han sammanfalla med Napoleon. Foucaults analyser har med rätta förblivit berömda, och det disciplinära samhället definierades genom uppbyggnaden av miljöer för instängning: fängelser, skolor, verkstäder, sjukhus. De disciplinära samhällena behövde detta. Analysen har orsakat en del tvetydigheter hos vissa av Foucaults läsare eftersom man trodde att det var hans slutgiltiga tanke. Så var det förstås inte. Foucault har aldrig trott att dessa disciplinära samhällen skulle vara för evigt, vilket han också sagt mycket tydligt. Han trodde istället att vi var på väg in i en ny typ av samhälle. Det kommer förstås för lång tid att finnas kvar rester av det disciplinära samhället, men vi vet redan att vi befinner oss i en annan typ av samhälle som man enligt termer föreslagna av Burroughs — och Foucault hyste stor beundran för honom — bör kalla kontrollsamhällen. Vi är på väg in i kontrollsamhällen som definieras helt annorlunda än disciplinära samhällen. De som vakar över vårt bästa behöver, eller kommer inte längre att behöva miljöer för instängning. Allt detta, fängelser, skolor, sjukhus är ämnen för eviga diskussioner. Vore det inte bättre att sprida ut omvårdnaden i hemmen? Jo, det är antagligen framtiden. Verkstäderna och fabrikerna spricker åt alla håll. Vore det inte bättre med ett system av underleverantörer och arbete i hemmet? Finns det inte andra medel än fängelse för att straffa folk? Kontrollsamhällen kommer inte längre att behöva miljöer för instängning. Inte ens skolan. Man måste ha noggrann uppsikt över de ämnen som föds och som kommer att utvecklas om fyrtio eller femtio år och som säger att det mest fantastiska vore att genomgå både skolan och yrkeslivet på samma gång. Det skulle vara intressant att känna till hur den skola och det yrkesliv som en del av en permanent utbildning skulle se ut, som är vår framtid och som inte längre behöver medföra ansamlingen av skolbarn i en miljö för instängning. Kontroll är inte samma sak som disciplin. Med en motorväg stänger man inte in folk, men genom att bygga motorvägar ökar man medlen för kontroll. Jag säger inte att detta är det enda syftet med motorvägar men folk kan svänga runt hur mycket de vill "i frihet" utan att alls vara instängda, samtidigt som de är fullkomligt kontrollerade. Detta är vår framtid.

Ur en föreläsning vid La Femis 17 mars 1987. Översättning av Karl Hansson för Kairos 9:2

Maurice Blanchot: Thomas the Obscure

58: She could not speak, and yet she was speaking. Her tongue vibrated in such a way that she seemed to express the meanings of words without the words themselves. Then, suddenly, she let herself be carried away by a rush of words which she pronounced almost beneath her breath, with varied inflections, as if she wanted only to amuse herself with sounds and bursts of syllables. She gave the impression that, speaking a language whose infantile character prevented it from being taken for a language, she was making the meaningless words seem like incomprehensible ones. She said nothing, but to say nothing was for her an all too meaningful mode of expression, beneath which she succeeded in saying still less.

86: Like every dying person, she went away observing the rituals, pardoning her enemies, loving her friends, without admitting the secret which no one admits: that all this was already insignificant. Already she had no more importance. She looked at them with an ever more modest look, a simple look, which for them, for humans, was an empty look. She squeezed their hands ever more gently, with a grip which did not leave trace, a grip which they could not feel. She did not speak. These last moments must be without any memory. Her face, her shoulder must become invisible, as is proper for something which is fading away. Her mother whined: "Anne, do you recognize me? Answer me, squeeze my hand." Anne heard this voice: what good was it, her mother was no longer anything more than an insignificant being. She also heard Thomas; in fact, she knew now what she had to say to Thomas, she knew exactly the words she had searched for all her life in order to reach him. But she remained silent; she thought: what good is it — and this word was also the word she was seeking — Thomas is insignificant. Let us sleep.