Horace Engdahl om Joyce

James Joyce skriver sin Odysseus som en prestation, i en önskan att förbluffa med språklig mångfald. I brev till vänner och bekanta redogör han för sina vedermödor. "Den uppgift jag valt tekniskt sett när jag skrivit en bok från arton olika synpunkter och i lika många stilar, alla tydligen okända för mina kolleger, detta och karaktären hos den legend jag valt, vore nog för att rubba den själsliga jämvikten hos vem som helst", anförtror han sin gynnare Harriet Shaw Weaver i juni 1921. För en annan vän räknar han upp de stilar av vilka kapitlet "Solgudens oxar" är sammanfogat: 1) Sallustius-Tacitus; 2) gammal-engelska dikter; 3) Mandeville; 4) Malorys Morte d'Arthur; 5) elizabethansk krönikestil; 6) högtidlig stil som Milton, Taylor, Hooker; 7) latiniserat skvaller à la Burton och Browne; 8) Bunyan; 9) dagboksstil från Pepys och Evelyn; 10) Defoe-Swift; 11) Steele-Addison-Sterne; 12) Landor-Pator-Newman; 13) pidginengelska-cockney-irländsk slang m.m. Han påstår till slut att den sammanlagda arbetstiden för boken överstiger 20.000 timmar, en notering som Arno Schmidt möjligen lyckades överträffa femtio år senare under skrivandet av Zettels Traum, naturligtvis i medveten tävlan med Joyce.

Den totala boken av Joyces och Schmidts modell skall inte bara sluka upphovsmannens liv utan helst också all föregående litteratur. Odysseus är koncipierad som ett slags summa, i vilken den litterära konsten demonstreras i hela sin omfattning, samtidigt som människans, åtminstone den irländska människans, röstlägen redovisas med något som liknar fullständighet. Till det senare ändamålet avlägsnar Joyce den sammanhållande berättarstämman och låter stadens sorl och individernas tankeprocesser framträda oförmedlat. Åtgärden är inspirerad av Flauberts och Mallarmés idé om den opersonliga texten och är en parallell till futurismens fördrivande av författarsubjektet från litteraturen, hur olikartat det konstnärliga resultatet än ter sig.

Ur Beröringens ABC, 1994