Hélène Cixous: Inuti

Jag tog inte mer plats än en hund där jag satt, hopkurad på huk i rummets sydvästra del, sluten kring själen som låg hoprullad i en boll på yttersta spetsen av mitt hjärta. Jag såg, jag lyssnade. Hela tiden förvandlades jag innanför hudens nät, utan att ge själen tid att hitta tillbaka till mänsklig form. Hellre hund, eller ödla, än mig själv. Hellre dammråtta, död katt, eller persikokärna, än att vara den dödes dotter. Ju mindre jag blev, desto mindre yta skulle livet ha som kunde rivas sönder. För första gången var jag avundsjuk på tingens tålamod, dammkornens litenhet, frukternas smärtfria kött. Jag hade svårt att hitta utgången från ögonblicket; jag märkte att jag sträckte mig mot det oändliga, på ömse sidor om ögonblicket, jag som alltid hade sett mig själv som helt och hållet omsluten av min fars smala armar.

Översättning Sara Gordan & Kerstin Munck