Matilda Södergran: Hon drar ådrorna ur

K: Det som händer nu har inte berörelsepunkter i igår. Släpp. Jag säger åt dig att släppa. Man vet aldrig när eller om du gör det. Jag vet bara att jag fortfarande står med trögflytande vätska över höften. En vätskenivå som sjunker i takt med dina utandningar. Du andas nästan odelat inåt. Som om du försöker inhalera allt som fattas dig. Vidöppet somna ifall någonting skulle åla in och fylla upp det där. Vad jag pratar. Vad jag talar till dig. Försöker få dig att förstå att jag inte trampar vatten i dina brunnar för att jag älskar att känna muskeltrådar träs i nålar, för att jag älskar att se destruktivitet speglas i vattenytan. Jag talar. Försöker få dig att förstå att jag kravlöst vill krypa längs hinnor, smeka lent och bita bort alla förhårdnader ur vårt sammanväxta foster. En kärlek. Bita med bara tänder, tills blod forsar längs min hals tills allt rinner ner för min kropp tills halspulsådern gapar öppet och suger i sig navelsträngar och moderkakor tills vi kan andas samma luft igen tills vi kan se på varandra. Tills allt lämnar oss. Jag minns dig. Hur du aldrig förstår. Hur jag fyller dig med raktanglar och svåra kanter, trots att jag är mjuk och bultande.