Maurice Blanchot: Thomas the Obscure

58: She could not speak, and yet she was speaking. Her tongue vibrated in such a way that she seemed to express the meanings of words without the words themselves. Then, suddenly, she let herself be carried away by a rush of words which she pronounced almost beneath her breath, with varied inflections, as if she wanted only to amuse herself with sounds and bursts of syllables. She gave the impression that, speaking a language whose infantile character prevented it from being taken for a language, she was making the meaningless words seem like incomprehensible ones. She said nothing, but to say nothing was for her an all too meaningful mode of expression, beneath which she succeeded in saying still less.

86: Like every dying person, she went away observing the rituals, pardoning her enemies, loving her friends, without admitting the secret which no one admits: that all this was already insignificant. Already she had no more importance. She looked at them with an ever more modest look, a simple look, which for them, for humans, was an empty look. She squeezed their hands ever more gently, with a grip which did not leave trace, a grip which they could not feel. She did not speak. These last moments must be without any memory. Her face, her shoulder must become invisible, as is proper for something which is fading away. Her mother whined: "Anne, do you recognize me? Answer me, squeeze my hand." Anne heard this voice: what good was it, her mother was no longer anything more than an insignificant being. She also heard Thomas; in fact, she knew now what she had to say to Thomas, she knew exactly the words she had searched for all her life in order to reach him. But she remained silent; she thought: what good is it — and this word was also the word she was seeking — Thomas is insignificant. Let us sleep.

Hölderlin: Patmos

Nära

och svår att fatta är Gud.

Men där faran finns

växer även räddningen.

Till svenska av Aris Fioretos

Matilda Södergran: Hon drar ådrorna ur

K: Det som händer nu har inte berörelsepunkter i igår. Släpp. Jag säger åt dig att släppa. Man vet aldrig när eller om du gör det. Jag vet bara att jag fortfarande står med trögflytande vätska över höften. En vätskenivå som sjunker i takt med dina utandningar. Du andas nästan odelat inåt. Som om du försöker inhalera allt som fattas dig. Vidöppet somna ifall någonting skulle åla in och fylla upp det där. Vad jag pratar. Vad jag talar till dig. Försöker få dig att förstå att jag inte trampar vatten i dina brunnar för att jag älskar att känna muskeltrådar träs i nålar, för att jag älskar att se destruktivitet speglas i vattenytan. Jag talar. Försöker få dig att förstå att jag kravlöst vill krypa längs hinnor, smeka lent och bita bort alla förhårdnader ur vårt sammanväxta foster. En kärlek. Bita med bara tänder, tills blod forsar längs min hals tills allt rinner ner för min kropp tills halspulsådern gapar öppet och suger i sig navelsträngar och moderkakor tills vi kan andas samma luft igen tills vi kan se på varandra. Tills allt lämnar oss. Jag minns dig. Hur du aldrig förstår. Hur jag fyller dig med raktanglar och svåra kanter, trots att jag är mjuk och bultande.

Ernst Jünger: Över linjen

... friheten bor inte tomheten, den vistas snarare i det oordnade och osöndrade, i de områden som visserligen går att organisera men som inte räknas till organisationen. Låt oss kalla det vildmarken; det är inte bara det område från vilket människan för sin kamp utan också det som ger henne anledning att hoppas på segern. /.../ Också i våra öknar finns det dock oaser i vilka vildmarken blomstrar. Jesaja insåg det under en liknande vändpunkt. Det är trädgårdarna dit Leviatan inte har tillträde och som han rör sig kring med vrede. Först och främst har vi döden. Idag, liksom förr är människor som inte fruktar döden oändligt överlägsna också den största jordiska makt. Det är orsaken till att fruktan oavbrutet måste spridas. Makthavarna lever alltid med den ohyggliga föreställningen att inte bara enskilda utan många skulle lämna denna fruktan bakom sig; det vore deras säkra fall.

/.../

Den andra grundläggande makten är Eros; där två människor älskar varandra undandrar de Leviatan ett område - de skapar ett utrymme som han inte kan kontrollera.

/.../

Det går knappast att finna en människa som låter det ekonomiska härska i sin trädgård till den grad att inte också blommor skulle kunna få plats där. Genast får hans trädgårdsland ett högre liv, det rent nödvändiga blir upphöjt. Samma sak kan en människa erfara - trängd av vår ordning och våra stater - som ägnar sig, om än blott för en liten stund, åt ett konstverk.

Översättning: Peter Handberg

Hélène Cixous: Inuti

Jag tog inte mer plats än en hund där jag satt, hopkurad på huk i rummets sydvästra del, sluten kring själen som låg hoprullad i en boll på yttersta spetsen av mitt hjärta. Jag såg, jag lyssnade. Hela tiden förvandlades jag innanför hudens nät, utan att ge själen tid att hitta tillbaka till mänsklig form. Hellre hund, eller ödla, än mig själv. Hellre dammråtta, död katt, eller persikokärna, än att vara den dödes dotter. Ju mindre jag blev, desto mindre yta skulle livet ha som kunde rivas sönder. För första gången var jag avundsjuk på tingens tålamod, dammkornens litenhet, frukternas smärtfria kött. Jag hade svårt att hitta utgången från ögonblicket; jag märkte att jag sträckte mig mot det oändliga, på ömse sidor om ögonblicket, jag som alltid hade sett mig själv som helt och hållet omsluten av min fars smala armar.

Översättning Sara Gordan & Kerstin Munck

Novalis om filosofi

20. Den sanna filosofiska akten är att döda sig själv; detta är all filosofis verkliga början, dit syftar den filosofiska lärjungens hela trängtan, och endast denna akt motsvarar den transcendentala handlingens alla betingelser och kännetecken.

Utveckla vidare denna högst intressanta tanke.

7. Börjar man tänka efter om filosofin, så tycks oss filosofin, likt Gud och kärleken, vara allt. Den är en mystisk, högaktiv, genomträngande idé — som oupphörligen driver oss i alla riktningar. Beslutet att filosofera — att söka filosofi är ett frigivande — stöten riktad mot oss själva.

Översättning Daniel Birnbaum och Anders Olsson

Maurice Blanchot: Awaiting Oblivion

They both searched for poverty in language. On this point, they agreed. For her there were always too many words and one word too many, as well as overly rich word that spoke excessively. Although she was apparently not very learned, she always seemed to prefer abstract words, which evoked nothing. Wasn't she trying, and he along with her, to create for herself at the heart of this story a shelter so as to protect herself from something that the story also helped attract? There where moments when he believed this and sentences that made him believe this.

Perhaps, by proposing this story to him, she wanted only to destroy in him the will to express himself, to which she sought, at the same time to reduce him.

Translated by John Gregg