James Joyce: Odysseus

Rör vid mig. Mjuk blick. Mjuk mjuk mjuk hand. Jag är ensam här. Å, rör vid mig, snart, nu. Vad är det för ett ord som alla kan? Jag är lugn ensam här. Sorgsen också. Rör, rör vid mig.

Översättning Thomas Warburton

Friedrich Nietzsche: Fallet Wagner

Vad begär en filosof först som sist av sig själv? Förmåga att övervinna sin egen tidsbundenhet, att bli "tidlös". Men vad måste han kämpa med i sin hårdaste dust? Med just det som gör honom själv till ett barn av sin tid. Nåväl! Jag är liksom Wagner ett barn av denna tid, dvs. en décadent: det är bara det att jag har insett det, att jag har värjt mig mot det. Filosofen i mig har värjt sig mot det.

Översättning: Ingemar Johansson

Walter Benjamin: Kritikerns teknik i tretton teser

I. Kritikern är strateg i den litterära kampen.

II. Den som inte kan ta parti skall inte yttra sig.

III. Kritikern har ingenting gemensamt med uttolkaren av förgångna konstepoker.

IV. Kritik måste tala artisternas språk. För cenakelbegreppen är lösenord. Och bara i lösenorden hör man stridsropen skalla.

V. "Sakligheten" måste alltid offras för partiandan, om den sak som kampen gäller förtjänar det.

VI. Kritik är en moralisk sak. Om Goethe misskände Hölderlin och Kleist, Beethoven och Jean Paul, så har det inte att göra med hans konstförståelse utan med hans moral.

VII. För kritikern är hans kolleger den högre instansen. Inte publiken. Och framför allt inte eftervärlden.

VIII. Eftervärlden glömmer eller prisar. Endast kritikern fäller sin dom i författarens åsyn.

IX. Polemik innebär att man förintar en bok med ett par citat. Ju mindre man har studerat den, desto bättre. Bara den som kan förinta kan kritisera.

X. Äkta polemik tar sig an en bok lika kärleksfullt som en kannibal anrättar ett spädbarn.

XI. Entusiasm över konsten är kritikern främmande. Konstverket är i hans hand det blanka vapnet i andarnas kamp.

XII. Kritikerns konst in nuce: att prägla slagord utan att förråda idéerna. Slagord präglade av en okvalificerad kritik schackrar bort tanken åt modet.

XIII. Publiken måste ständigt visa sig ha fel och ändå alltid känna sig representerad av kritiken.

Ur Enkelriktad gata. Översättning Ulf Peter Hallberg

Benjamin om Proust

De tretton banden i Marcel Prousts "A la recherche du temps perdu" är frukten av en okonstruerbar syntes där mystikerns försjunkenhet, prosaistens konstfärdighet, satirikerns verv, den lärdes vetande och den monomanes enögdhet har samverkat till ett självbiografiskt verk. Med all rätt har det sagts att alla stora litterära verk instiftar eller upplöser en genre, eller med ett ord utgör specialfall. I denna kategori är detta emellertid ett av de mest förbluffande exemplaren. Ända från själva kompositionen, som förenar dikt, memoarverk, kommentar under en hatt, till syntaxen med satser som svämmar över alla bräddar (likt en språkets Nil som befruktande utbreder sig över sanningens vidder): allt i detta verk ligger utanför normen.

Walter Benjamin: Till bilden av Proust. Översättning Carl-Henning Wijkmark

Althussers skräck

I sin självbiografi skriver Althusser att han hela sitt vuxna liv har förföljts av tanken att han inte finns till, av fruktan för att andra skall varsebli att han inte finns till, det vill säga att han är en inkräktare som bara låtsas existera. Hans stora skräck efter publiceringen av till exempel Att läsa kapitalet var att någon skarpsynt kritiker skulle röja det skandalösa faktum att bokens huvudförfattare inte fanns till.

Slavoj Zizek: Njutandets förvandlingar

Maurice Blanchot: Dagens vanvett

Jag har älskat och jag har förlorat dem jag älskade. Jag blev som galen när slaget drabbade mig, ty det är ett helvete. Men min galenskap förblev utan vittnen, min förvirring syntes inte, endast i mitt inre var jag galen. Ibland blev jag rasande. Folk sade till mig: Varför är du så lugn? Men jag brann från huvud till fot; på nätterna sprang jag tjutande utmed gatorna, och på dagen arbetade jag i lugn och ro.

Kort därefter utbröt världens vanvett. Jag ställdes mot väggen som många andra. Varför? För ingenting. Skotten avlossades aldrig. Jag sade till mig själv: Gud vad gör du? Jag upphörde då att vara vansinnig. Världen tvekade och återfick sin jämvikt.

Samtidigt med förnuftet återfick jag minnet och jag såg att till och med när det var som värst, när jag trodde mig fullkomligt, alltigenom olycklig, var jag dock nästan hela tiden ytterst lycklig. Det fick mig att tänka efter. Det var inte någon angenäm upptäckt. Jag hade en känsla av att jag gick miste om mycket. Jag frågade mig själv: var jag inte bedrövad, hade jag inte känt hur mitt liv rämnade? Jo, så hade det varit; men i varje minut, då jag reste mig upp och sprang ut på gatorna eller då jag satt orörlig i ett hörn av rummet, fick nattens svalka och markens fasthet mig att andas och vila på en bädd av upprymdhet.

Människorna skulle vilja undandra sig döden, det är ett sällsamt släkte. Och några ropar efter döden, döden, ty de skulle vilja undandra sig livet. "Vilket liv, jag begår självmord, jag ger upp." Det är ömkligt och besynnerligt, det är ett misstag.

Jag har dock råkat människor som aldrig sagt till livet: tig, och som aldrig sagt till döden: vik hädan. Nästan alla var kvinnor, sköna kvinnor. Männen belägras av skräcken, genomborras av natten, de ser sina planer gå om intet, sitt arbete smulas sönder, de står handfallna, de som som var så betydande och som ville omskapa världen, allt rasar samman för dem.

Kan jag beskriva mina prövningar? Jag kunde varken gå, andas eller livnära mig. Min andedräkt var av sten, min kropp var som rinnande vatten och ändå törstade jag ihjäl. En dag grävde man ner mig i jorden, läkarna täckte över mig med dy. Vilket arbete sker det inte i jorden. Vem har sagt att den är kall? Den är eld, den är som ett törnesnår. Jag reste mig upp på nytt, fullkomligt okänslig. Min känsel irrade omkring på två meters avstånd från mig: kom någon in i rummet, skrek jag, men kniven skar lugnt sönder mig. Ja, jag blev ett skelett. Min magerhet reste sig framför mig om natten, för att skrämma mig. Den smädade mig, den tröttade ut mig genom att tving mig att röra mig av och an; ja, jag var mycket trött.

Är jag egoistisk? Jag hyser inga känslor, utom för ett fåtal, jag hyser inte barmhärtighet med någon, jag har sällan lust att tilltala, sällan lust att bli tilltalad och jag, som är i det närmaste okänslig när det gäller mig själv, jag lider enbart genom andra; det minsta besvär de känner blir mig en oändlig plåga och ändå offrar jag dem med berått mod om så erfordras och berövar dem all lyckokänsla (det händer att jag dödar dem).

Översättning av C G Bjurström, Umbra Solis 1992

Sarah Kane: Crave

A: Free-falling

B: Into the light

C: Bright white light

A: World without end

C: You're dead to me

M: Glorious. Glorious.

B: And ever shall be

A: Happy

B: So happy

C: Happy and free