Maurice Blanchot: Dialogens smärta

Om svårigheten att använda kritiken. Kritikern läser nästan inte. Det är inte alltid av tidsbrist; men han kan inte läsa eftersom han bara tänker på att skriva och om han förenklar, ibland genom att komplicera, om han lovordar, om han klandrar, om han snabbt gör sig av med bokens enkelhet genom att ersätta den med stringensen i en bedömning eller med sin välvilliga förståelses rika bekräftelse, så är det för att otåligheten driver honom, så är det för att när han inte kan läsa en bok, så måste han på samma sätt underlåta att läsa tjugo, trettio eller ännu fler, och denna oräkneliga ickeläsning, som å ena sidan absorberar, å andra sidan försummar honom, inbjuder honom att ständigt skynda vidare från en bok han inte läser till en annan han redan tror sig ha läst, för att komma fram till det ögonblick då han utan att ha läst något i någon bok stöter samman med sig själv i den sysslolöshet som skulle ha tillåtit honom att äntligen börja läsa, om han inte själv sedan länge i sin tur blivit författare.

Översättning: Maria Trotzig och Horace Engdahl