Bergson om den poetiska fantasin

Vår karaktär är resultatet av ett val som ständigt upprepas. Det tycks som om vi då och då kommer fram till vägskäl där vi tydligt ser många möjliga färdriktningar fastän vi bara kan följa en enda. Att vända tillbaka och ända till slutet följa de avtagsvägar som vi har skymtat är precis det som enligt min uppfattning kännetecknar den poetiska fantasin. Visserligen har Shakespeare aldrig varit Macbeth och inte heller Hamlet eller Othello; men han skulle faktiskt ha varit dessa olika gestalter om å ena sidan omständigheterna och å andra sidan hans vilja hade tillåtit det hos honom som bara var ett inre tryck att komma till våldsamt uttryck. Det är en märklig missupfattning om diktarfantasins roll att tro att författaren sammanställer sina hjältar av bitar som han har lånat ihop från höger och vänster som när man syr en harlekindräkt. Det skulle aldrig kunna bli något levande av det. Livet låter sig inte sammanställas på nytt. Det låter sig endast betraktas. Diktarfantasin kan bara vara en mera fullständig vision av verkligheten. Om de gestalter som diktaren skapar ger oss ett intryck av liv är det för att de är diktaren själv, diktaren mångfaldigad, diktaren som fördjupar sig själv genom en introspektion som är så inträngande att han fångar det möjliga i det reella och tillvaratar och fullbordar det som naturen har lämnat kvar i honom som ett första utkast eller som en enkel skiss.

Ur Le Lire .Essai sur la signification du comique. Översättning Margareta Marin