Hegel om konstverket

I ett konstverk började vi med det som omedelbart presenteras för oss och frågar först därefter vad dess betydelse eller innehåll är. Detta yttre gäller inte omedelbart för oss, utan bakom det antar vi ett inre, en betydelse, genom vilken den yttre framträdelsen besjälas. Det yttre pekar hän mot denna sin själ. Ty en framträdelse som betyder något föreställer inte sig själv och vad den är som yttre, utan ett annat, som i fallet med symbolen, och än tydligare i fabeln där moralen och budskapet utgör betydelsen. Ja varje ord visar redan på en betydelse och gäller inte för sig självt. På samma sätt låter det mänskliga ögat, anletet, köttet, huden och hela gestalten anden och själen skina igenom, och betydelsen är här alltid något vidare än ett som visar sig i den omedelbara framträdelsen. På detta sätt har konstverket en betydelse, och det uttöms inte av dessa linjer, kurvor, ytor, utgröpningar och fördjupningar i stenen, av dessa färger, toner, ordklanger eller vilket material som nu än nyttjas, utan utvecklar en inre livfullhet, en förnimmelse och själ, ett innehåll och en ande som är just det vi kallar för konstverkets betydelse.

/.../

Enligt denna uppfattning har vi alltså karaktäriserat det skönas element som ett inre, ett innehåll, och ett yttre som betyder detta innehåll; det inre skiner i det yttre och ger sig tillkänna genom det, i det att det yttre visar bort från sig mot det inre.

Ur Inledning till estetiken. Översättning Sven-Olov Wallenstein