Några rader för att påminna mig om att även jag finns kvar. Han har inte kommit igen. Hur länge sedan var det han var här? Jag vet inte. Länge sedan. Och jag. Onekligen döende, det är det enda som betyder någonting. Varifrån denna visshet? Försök tänka efter. Jag kan inte. Ett storslaget lidande. Jag sväller. Tänk, om jag spricker! Taket höjer och sänker sig, höjer sig och sänker sig, rytmiskt, som när jag var ett foster. Förtjänar likaledes att nämnas ett ljud av forsande vatten, ett fenomen mutatis mutandis som kanske kan jämföras med en hägring i öknen. Fönstret. Jag kommer inte att se det mera, eftersom jag tyvärr inte kan vrida på huvudet. Dagern är åter blygrå, tät, virvlande, urholkad av djupa tunnlar som utmynnar i strålande ljus, eller borde jag säga luft, sugande luft. Allt är redo. Utom jag. Jag föds in i döden, om jag får uttrycka mig så. Det är så det känns. Ett underligt havandeskap. Fötterna har redan kommit ut, ut ur tillvarons stora fitta. Jag hoppas jag är till min fördel så. Mitt huvud blir det sista som dör. Dra in händerna. Jag kan inte. Sliterskan söndersliten. När min historia är slut kommer jag fortfarande att leva. En lovande försening. Det är slutet på mig. Jag ska inte säga mer.
Översättning av Lill-Inger Eriksson
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar