James Joyce: En bön (1924)

Igen!
Kom, ge, lämna all kraft till mig här!
Från fjärran ett ord viskar till hjärnan i förvandling
sitt grymma lugn, underkastelsens misär,
stillande hennes fruktan som inför en predestinerad själ.
Sluta, tystlåtna älskling! Mitt öde!

Förblinda mig med din mörka närhet, o var barmhärtig,
älskade fiende till min vilja!
Jag vågar inte motstå den kalla beröring som jag fruktar.
Drag bort från mig stilla
mitt långsamma liv! Böj dig djupare mot mig, huvud
som tuktar,
stolt över mitt fall, ihågkommande, beklagande
han som är, han som var!

Igen!
Tillsammans, omslutna av natten, låg de på jorden. Jag hör
från fjärran hennes ord viska till min hjärna i förvandling.
Kom! Jag ger efter. Böj dig djupare mot mig! Jag är här.
Betvingare, lämna mig inte! Enbart glädje, enbart vånda,
tar mig, rädda mig, trösta mig, o skona mig!


Översättning Lars Johansson. Ur Blänk av ametist, ellerströms förlag, 2011