Marina Tsvetajevas uppmaning

Allt detta har varit. Mina dikter är en dagbok, min poesi är en poesi av egennamn. Vi ska alla försvinna. Om femtio år kommer vi alla att ligga i jorden. Det kommer att finnas nya ansikten under den eviga himlen, och jag vill ropa till alla som ännu lever:

Skriv, skriv mer! Befäst varje ögonblick, varje gest, varje suck! Men inte bara gesten - också formen på handen som kastade den: inte bara sucken - också skåran mellan läpparna som släppte den i sin lätthet!

Förakta inte "det yttre"! Färgen på era ögon är lika viktig som uttrycket i dem; klädseln på soffan inte mindre än orden som uttalades på den. Beskriv mera exakt! Ingenting är oviktigt! Skriv om ert rum: är det högt eller lågt, och hur många fönster har det, och med vilka gardiner, och finns det en matta, och med vilka färger? ...

Färgen på era ögon och på er lampskärm, papperskniven och mönstret på tapeterna, ädelstenen i favoritringen - allt detta blir till den kropp som lämnas kvar i den gränslösa världen efter er fattiga, fattiga själ.

Moskva, 16 januari
1913, onsdag

Ur Med gröna ögon, översättning Annika Bäckström

Mare Kandre: Aliide, Aliide

Hon satte sedan på sig de vanliga gamla paltorna och tröjan.
Hon släppte ut håret och blodet flöt upp i ansiktet och huvudet, hon gick sedan ut i badrummet, klättrade upp på bidén och granskade sig själv utan förbarmande i den förhatliga spegeln.
Djupt, kallt —
Så såg hon på sig själv.
Och hon vek inte undan en enda gång med blicken, trots att hon äcklades något alldeles ofantligt av vad hon nu såg —
Nämligen ett vidrigt barn, ett äckligt barn, Aliide, Aliide, hon som som hon allt intensivare börjat hata och förakta, önska livet ur, ett äckel.
Hon bröt sedan av alla dessa känslor tvärt och gjorde sig utan nämnvärd ansträngning kall och hård och tom, och gick ut.

E M Cioran om filosofistudier

I den ålder då man på grund av oerfarenhet får smak för filosofi beslöt jag mig för skriva en avhandling som alla andra. Vilket ämne skulle jag välja? Jag sökte ett som var både väl genomarbetat och ovanligt. Då jag trodde mig ha funnit ett sådant, skyndade jag mig att delge mina lärare detta.
- Vad anser ni om "Generell teori om tårarna"? Jag tror mig kunna bearbeta ämnet.
- Det är möjligt, men ni får svårt att finna någon bibliografi.
- Det utgör inget hinder. Historien i dess helhet och dess auktoritet skall vara mitt stöd, svarade jag med näsvis och triumferande röst.
Men då han otåligt gav mig en föraktfull blick, beslöt jag i det ögonblicket att döda eleven inom mig.

Ur Bitterhetens Syllogismer (Symposion, 1989). Översättning Jon Milos

Joris-Karl Huysmans: Mot strömmen

Han uppskattade helt enkelt ett konstverk både för vad det var i sig självt och för vad det tillät honom att tillföra; han ville resa med det, bero på det, liksom stöttad av en medhjälpare, liksom buren av ett fordon, in i en sfär där de undertryckta känslorna gav honom en oväntad chock vars orsaker han länge och likafullt förgäves fick försöka analysera.

Översättning Elias Wraak (Alastor Press, 2004)

Thomas Mann: Döden i Venedig

Den, som mottagit detta leende, skyndade bort därmed som med en ödesdiger gåva. Han var så uppskakad, att han var tvungen att fly ljuset på terrassen, och med hastiga steg uppsökte han mörkret i den bortre parken. Egendomligt uppbragta och ömma förmaningar arbetade sig fram över hans läppar: "Du får inte le så! Hör du, man får inte le så mot någon!"

Översättning Kerstin Måås (Hugo Gebers förlag, 1927)

Ernst Jünger: Farligt möte

Dimman förlänar städerna en intim prägel, en kammaratmosfär. På dagarna mildrar den formerna och dämpar det grälla ljuset. På nätterna gör den att varje kvarter ser ut som en enda väldig byggnad. Det finns människor som avskyr sådant väder, andra lockas ut på gatorna av det. Till de senare hör inte bara de som älskar det intima, utan även de som gärna vill uppträda maskerade. Enstöringar, som hela dagen grävt ner sig i egendomliga grubblerier, blir nu pigga som fladdermössen på vinden. De älskande omfamnar varandra som om de vore osynliga. De spetälska njuter av att det är fritt fram. Rovdjuren är ute och jagar, medan mistlurarna hörs nere från hamnen.

Översättning av Stig Johansson (Interculture, 1987)

James Joyce: En bön (1924)

Igen!
Kom, ge, lämna all kraft till mig här!
Från fjärran ett ord viskar till hjärnan i förvandling
sitt grymma lugn, underkastelsens misär,
stillande hennes fruktan som inför en predestinerad själ.
Sluta, tystlåtna älskling! Mitt öde!

Förblinda mig med din mörka närhet, o var barmhärtig,
älskade fiende till min vilja!
Jag vågar inte motstå den kalla beröring som jag fruktar.
Drag bort från mig stilla
mitt långsamma liv! Böj dig djupare mot mig, huvud
som tuktar,
stolt över mitt fall, ihågkommande, beklagande
han som är, han som var!

Igen!
Tillsammans, omslutna av natten, låg de på jorden. Jag hör
från fjärran hennes ord viska till min hjärna i förvandling.
Kom! Jag ger efter. Böj dig djupare mot mig! Jag är här.
Betvingare, lämna mig inte! Enbart glädje, enbart vånda,
tar mig, rädda mig, trösta mig, o skona mig!


Översättning Lars Johansson. Ur Blänk av ametist, ellerströms förlag, 2011

Samuel Beckett: Malone dör

Några rader för att påminna mig om att även jag finns kvar. Han har inte kommit igen. Hur länge sedan var det han var här? Jag vet inte. Länge sedan. Och jag. Onekligen döende, det är det enda som betyder någonting. Varifrån denna visshet? Försök tänka efter. Jag kan inte. Ett storslaget lidande. Jag sväller. Tänk, om jag spricker! Taket höjer och sänker sig, höjer sig och sänker sig, rytmiskt, som när jag var ett foster. Förtjänar likaledes att nämnas ett ljud av forsande vatten, ett fenomen mutatis mutandis som kanske kan jämföras med en hägring i öknen. Fönstret. Jag kommer inte att se det mera, eftersom jag tyvärr inte kan vrida på huvudet. Dagern är åter blygrå, tät, virvlande, urholkad av djupa tunnlar som utmynnar i strålande ljus, eller borde jag säga luft, sugande luft. Allt är redo. Utom jag. Jag föds in i döden, om jag får uttrycka mig så. Det är så det känns. Ett underligt havandeskap. Fötterna har redan kommit ut, ut ur tillvarons stora fitta. Jag hoppas jag är till min fördel så. Mitt huvud blir det sista som dör. Dra in händerna. Jag kan inte. Sliterskan söndersliten. När min historia är slut kommer jag fortfarande att leva. En lovande försening. Det är slutet på mig. Jag ska inte säga mer.

Översättning av Lill-Inger Eriksson

Bergson om den poetiska fantasin

Vår karaktär är resultatet av ett val som ständigt upprepas. Det tycks som om vi då och då kommer fram till vägskäl där vi tydligt ser många möjliga färdriktningar fastän vi bara kan följa en enda. Att vända tillbaka och ända till slutet följa de avtagsvägar som vi har skymtat är precis det som enligt min uppfattning kännetecknar den poetiska fantasin. Visserligen har Shakespeare aldrig varit Macbeth och inte heller Hamlet eller Othello; men han skulle faktiskt ha varit dessa olika gestalter om å ena sidan omständigheterna och å andra sidan hans vilja hade tillåtit det hos honom som bara var ett inre tryck att komma till våldsamt uttryck. Det är en märklig missupfattning om diktarfantasins roll att tro att författaren sammanställer sina hjältar av bitar som han har lånat ihop från höger och vänster som när man syr en harlekindräkt. Det skulle aldrig kunna bli något levande av det. Livet låter sig inte sammanställas på nytt. Det låter sig endast betraktas. Diktarfantasin kan bara vara en mera fullständig vision av verkligheten. Om de gestalter som diktaren skapar ger oss ett intryck av liv är det för att de är diktaren själv, diktaren mångfaldigad, diktaren som fördjupar sig själv genom en introspektion som är så inträngande att han fångar det möjliga i det reella och tillvaratar och fullbordar det som naturen har lämnat kvar i honom som ett första utkast eller som en enkel skiss.

Ur Le Lire .Essai sur la signification du comique. Översättning Margareta Marin

Hegel om konstverket

I ett konstverk började vi med det som omedelbart presenteras för oss och frågar först därefter vad dess betydelse eller innehåll är. Detta yttre gäller inte omedelbart för oss, utan bakom det antar vi ett inre, en betydelse, genom vilken den yttre framträdelsen besjälas. Det yttre pekar hän mot denna sin själ. Ty en framträdelse som betyder något föreställer inte sig själv och vad den är som yttre, utan ett annat, som i fallet med symbolen, och än tydligare i fabeln där moralen och budskapet utgör betydelsen. Ja varje ord visar redan på en betydelse och gäller inte för sig självt. På samma sätt låter det mänskliga ögat, anletet, köttet, huden och hela gestalten anden och själen skina igenom, och betydelsen är här alltid något vidare än ett som visar sig i den omedelbara framträdelsen. På detta sätt har konstverket en betydelse, och det uttöms inte av dessa linjer, kurvor, ytor, utgröpningar och fördjupningar i stenen, av dessa färger, toner, ordklanger eller vilket material som nu än nyttjas, utan utvecklar en inre livfullhet, en förnimmelse och själ, ett innehåll och en ande som är just det vi kallar för konstverkets betydelse.

/.../

Enligt denna uppfattning har vi alltså karaktäriserat det skönas element som ett inre, ett innehåll, och ett yttre som betyder detta innehåll; det inre skiner i det yttre och ger sig tillkänna genom det, i det att det yttre visar bort från sig mot det inre.

Ur Inledning till estetiken. Översättning Sven-Olov Wallenstein

Henri Bergson om den estetiska känslan

Då lätta rörelser just är sådana som förbereder varandra, finner vi större behag i de rörelser som låter sig förutses, i beteenden i nuet som antyder och liksom förebildar kommande beteenden. Att ryckiga rörelser saknar behag beror på att var och en av dem är sig själv nog och inte förebådar de följande. Om behaget föredrar böjda linjer framför brutna, beror det på att den böjda linjen ändrar riktning vart ögonblick, men så att varje ny riktning finns angiven i det föregående. Uppfattningen om att man rör sig lätt sammansmälter alltså här med nöjet att liksom hejda tidens lopp och att redan i nuet hålla framtiden i sin hand.

Ur tiden och den fria viljan. Till svenska av Algot Ruhe. Översättningen har bearbetats av Jenny Sylvan

Horace Engdahl om Joyce

James Joyce skriver sin Odysseus som en prestation, i en önskan att förbluffa med språklig mångfald. I brev till vänner och bekanta redogör han för sina vedermödor. "Den uppgift jag valt tekniskt sett när jag skrivit en bok från arton olika synpunkter och i lika många stilar, alla tydligen okända för mina kolleger, detta och karaktären hos den legend jag valt, vore nog för att rubba den själsliga jämvikten hos vem som helst", anförtror han sin gynnare Harriet Shaw Weaver i juni 1921. För en annan vän räknar han upp de stilar av vilka kapitlet "Solgudens oxar" är sammanfogat: 1) Sallustius-Tacitus; 2) gammal-engelska dikter; 3) Mandeville; 4) Malorys Morte d'Arthur; 5) elizabethansk krönikestil; 6) högtidlig stil som Milton, Taylor, Hooker; 7) latiniserat skvaller à la Burton och Browne; 8) Bunyan; 9) dagboksstil från Pepys och Evelyn; 10) Defoe-Swift; 11) Steele-Addison-Sterne; 12) Landor-Pator-Newman; 13) pidginengelska-cockney-irländsk slang m.m. Han påstår till slut att den sammanlagda arbetstiden för boken överstiger 20.000 timmar, en notering som Arno Schmidt möjligen lyckades överträffa femtio år senare under skrivandet av Zettels Traum, naturligtvis i medveten tävlan med Joyce.

Den totala boken av Joyces och Schmidts modell skall inte bara sluka upphovsmannens liv utan helst också all föregående litteratur. Odysseus är koncipierad som ett slags summa, i vilken den litterära konsten demonstreras i hela sin omfattning, samtidigt som människans, åtminstone den irländska människans, röstlägen redovisas med något som liknar fullständighet. Till det senare ändamålet avlägsnar Joyce den sammanhållande berättarstämman och låter stadens sorl och individernas tankeprocesser framträda oförmedlat. Åtgärden är inspirerad av Flauberts och Mallarmés idé om den opersonliga texten och är en parallell till futurismens fördrivande av författarsubjektet från litteraturen, hur olikartat det konstnärliga resultatet än ter sig.

Ur Beröringens ABC, 1994

James Joyce: Odysseus

Rör vid mig. Mjuk blick. Mjuk mjuk mjuk hand. Jag är ensam här. Å, rör vid mig, snart, nu. Vad är det för ett ord som alla kan? Jag är lugn ensam här. Sorgsen också. Rör, rör vid mig.

Översättning Thomas Warburton

Friedrich Nietzsche: Fallet Wagner

Vad begär en filosof först som sist av sig själv? Förmåga att övervinna sin egen tidsbundenhet, att bli "tidlös". Men vad måste han kämpa med i sin hårdaste dust? Med just det som gör honom själv till ett barn av sin tid. Nåväl! Jag är liksom Wagner ett barn av denna tid, dvs. en décadent: det är bara det att jag har insett det, att jag har värjt mig mot det. Filosofen i mig har värjt sig mot det.

Översättning: Ingemar Johansson

Walter Benjamin: Kritikerns teknik i tretton teser

I. Kritikern är strateg i den litterära kampen.

II. Den som inte kan ta parti skall inte yttra sig.

III. Kritikern har ingenting gemensamt med uttolkaren av förgångna konstepoker.

IV. Kritik måste tala artisternas språk. För cenakelbegreppen är lösenord. Och bara i lösenorden hör man stridsropen skalla.

V. "Sakligheten" måste alltid offras för partiandan, om den sak som kampen gäller förtjänar det.

VI. Kritik är en moralisk sak. Om Goethe misskände Hölderlin och Kleist, Beethoven och Jean Paul, så har det inte att göra med hans konstförståelse utan med hans moral.

VII. För kritikern är hans kolleger den högre instansen. Inte publiken. Och framför allt inte eftervärlden.

VIII. Eftervärlden glömmer eller prisar. Endast kritikern fäller sin dom i författarens åsyn.

IX. Polemik innebär att man förintar en bok med ett par citat. Ju mindre man har studerat den, desto bättre. Bara den som kan förinta kan kritisera.

X. Äkta polemik tar sig an en bok lika kärleksfullt som en kannibal anrättar ett spädbarn.

XI. Entusiasm över konsten är kritikern främmande. Konstverket är i hans hand det blanka vapnet i andarnas kamp.

XII. Kritikerns konst in nuce: att prägla slagord utan att förråda idéerna. Slagord präglade av en okvalificerad kritik schackrar bort tanken åt modet.

XIII. Publiken måste ständigt visa sig ha fel och ändå alltid känna sig representerad av kritiken.

Ur Enkelriktad gata. Översättning Ulf Peter Hallberg

Benjamin om Proust

De tretton banden i Marcel Prousts "A la recherche du temps perdu" är frukten av en okonstruerbar syntes där mystikerns försjunkenhet, prosaistens konstfärdighet, satirikerns verv, den lärdes vetande och den monomanes enögdhet har samverkat till ett självbiografiskt verk. Med all rätt har det sagts att alla stora litterära verk instiftar eller upplöser en genre, eller med ett ord utgör specialfall. I denna kategori är detta emellertid ett av de mest förbluffande exemplaren. Ända från själva kompositionen, som förenar dikt, memoarverk, kommentar under en hatt, till syntaxen med satser som svämmar över alla bräddar (likt en språkets Nil som befruktande utbreder sig över sanningens vidder): allt i detta verk ligger utanför normen.

Walter Benjamin: Till bilden av Proust. Översättning Carl-Henning Wijkmark

Althussers skräck

I sin självbiografi skriver Althusser att han hela sitt vuxna liv har förföljts av tanken att han inte finns till, av fruktan för att andra skall varsebli att han inte finns till, det vill säga att han är en inkräktare som bara låtsas existera. Hans stora skräck efter publiceringen av till exempel Att läsa kapitalet var att någon skarpsynt kritiker skulle röja det skandalösa faktum att bokens huvudförfattare inte fanns till.

Slavoj Zizek: Njutandets förvandlingar

Maurice Blanchot: Dagens vanvett

Jag har älskat och jag har förlorat dem jag älskade. Jag blev som galen när slaget drabbade mig, ty det är ett helvete. Men min galenskap förblev utan vittnen, min förvirring syntes inte, endast i mitt inre var jag galen. Ibland blev jag rasande. Folk sade till mig: Varför är du så lugn? Men jag brann från huvud till fot; på nätterna sprang jag tjutande utmed gatorna, och på dagen arbetade jag i lugn och ro.

Kort därefter utbröt världens vanvett. Jag ställdes mot väggen som många andra. Varför? För ingenting. Skotten avlossades aldrig. Jag sade till mig själv: Gud vad gör du? Jag upphörde då att vara vansinnig. Världen tvekade och återfick sin jämvikt.

Samtidigt med förnuftet återfick jag minnet och jag såg att till och med när det var som värst, när jag trodde mig fullkomligt, alltigenom olycklig, var jag dock nästan hela tiden ytterst lycklig. Det fick mig att tänka efter. Det var inte någon angenäm upptäckt. Jag hade en känsla av att jag gick miste om mycket. Jag frågade mig själv: var jag inte bedrövad, hade jag inte känt hur mitt liv rämnade? Jo, så hade det varit; men i varje minut, då jag reste mig upp och sprang ut på gatorna eller då jag satt orörlig i ett hörn av rummet, fick nattens svalka och markens fasthet mig att andas och vila på en bädd av upprymdhet.

Människorna skulle vilja undandra sig döden, det är ett sällsamt släkte. Och några ropar efter döden, döden, ty de skulle vilja undandra sig livet. "Vilket liv, jag begår självmord, jag ger upp." Det är ömkligt och besynnerligt, det är ett misstag.

Jag har dock råkat människor som aldrig sagt till livet: tig, och som aldrig sagt till döden: vik hädan. Nästan alla var kvinnor, sköna kvinnor. Männen belägras av skräcken, genomborras av natten, de ser sina planer gå om intet, sitt arbete smulas sönder, de står handfallna, de som som var så betydande och som ville omskapa världen, allt rasar samman för dem.

Kan jag beskriva mina prövningar? Jag kunde varken gå, andas eller livnära mig. Min andedräkt var av sten, min kropp var som rinnande vatten och ändå törstade jag ihjäl. En dag grävde man ner mig i jorden, läkarna täckte över mig med dy. Vilket arbete sker det inte i jorden. Vem har sagt att den är kall? Den är eld, den är som ett törnesnår. Jag reste mig upp på nytt, fullkomligt okänslig. Min känsel irrade omkring på två meters avstånd från mig: kom någon in i rummet, skrek jag, men kniven skar lugnt sönder mig. Ja, jag blev ett skelett. Min magerhet reste sig framför mig om natten, för att skrämma mig. Den smädade mig, den tröttade ut mig genom att tving mig att röra mig av och an; ja, jag var mycket trött.

Är jag egoistisk? Jag hyser inga känslor, utom för ett fåtal, jag hyser inte barmhärtighet med någon, jag har sällan lust att tilltala, sällan lust att bli tilltalad och jag, som är i det närmaste okänslig när det gäller mig själv, jag lider enbart genom andra; det minsta besvär de känner blir mig en oändlig plåga och ändå offrar jag dem med berått mod om så erfordras och berövar dem all lyckokänsla (det händer att jag dödar dem).

Översättning av C G Bjurström, Umbra Solis 1992