Sarah Kane: Crave

A: Free-falling

B: Into the light

C: Bright white light

A: World without end

C: You're dead to me

M: Glorious. Glorious.

B: And ever shall be

A: Happy

B: So happy

C: Happy and free

Alejandra Pizarnik: Extraktion av vansinnets sten

/.../

Om du kunde se hon som sover utan dig i en förfallen trädgård i minnet. Där jag, utom mig av tusen döda, talar om mig med mig bara för att få veta om det är sant att jag befinner mig under gräset. Jag kan inte namnen. Till vem ska du säga att du inte kan? Du vill ha en annan. Den andra du är vill ha en annan. Vad händer i den gröna allén? Vad som händer är att den inte är grön och att det inte finns någon allé. Och nu leker du att du är slav för att dölja din krona, som du fått av vem? Vem har smort dig? Vem har välsignat dig? Det osynliga folket i det äldsta minnet. Förlorad av egen vilja, har du avstått från ditt rike för askan. Den som vållar dig smärta påminner dig om gamla hyllningar. Ändå gråter du olyckligt och lockar fram ditt vansinne tills du skulle vilja dra det ur dig som om det vore en sten, ditt vansinne, ditt enda privilegium. På en vit mur tecknar du fridens allegorier, och det är alltid en galen drottning som vilar under månen på det sorgsna gräset i den gamla trädgården. Men tala inte om trädgårdarna, tala inte om månen, tala inte om rosen, tala inte om havet. Tala om det du kan. Tala om det som vibrerar i din märg och skapar ljus och skuggor i din blick, tala om den oupphörliga smärtan i ditt skelett, tala om svindeln, tala om din andning, om din sorg, ditt svek. Den är så mörk, i en sådan tystnad, processen jag förbundit mig till. Åh, tala om tystnaden.

/.../

Ur Fragment för att bemästra döden (Alastor Press). Översättning Maria Nääs.

Horace Engdahl om Blanchot

Varför är Maurice Blanchot vårt århundrades litteräre fantom? Därför att han tack vare sin svaghet och skygghet förblivit immun mot den folkliga livsbejakelse som numera genomsyrar kulturen på alla områden. Han är den siste som vägrar att låta sig imponeras av lyckan. Hans stil får mig att tänka på gestalter från pipkragarnas tid, någon kättersk prelat med världsmannens genomskådande blick och dignitärens mjuka maner, bottenlös i sin dialektik, livsfarlig om man missförstår hans vänlighet. Med Blanchot dör det gamla Europa en sista gång.

Horace Engdahl: Meteorer (1999)

Spindler om Spinoza

Analysen av den mänskliga identiteten måste utföras i ljuset av den kollektiva dimension som hennes existens alltid redan utgör. Därför förändrar den också radikalt den gängse idén om vad ett subjekt är. För Spinoza kan individen inte förstås som en på förhand given enhet. Istället måste man undersöka den mångfald av band och affektiva förbindelser till den kollektivitet i vilken varje enskild människa alltid redan är inbegripen.

/.../

När han utgår ifrån den kollektiva samexistensen som den första dimensionen i människans existens lägger han grunden för två avgörande ståndpunkter. Den ena är att människan, hur individuellt hon än uppfattar sig, alltid redan är en del av en oändligt mångfasetterad natur, vilken hon ständigt både påverkas av och själv påverkar: människan kropp är i sig alltid redan en sammanfattning av en mängd olika delar, vilka alla står i förbindelse både med varandra och andra omnkringliggande kroppar. På samma sätt, menar Spinoza, fungerar vi även intellektuellt: våra idéer och tankar är alla avhängiga dels varandra sinsemellan, dels de yttre omständigheterna, det vill säga andra tankar och idéer som de kommer i kontakt med, konfronterar, och slår sig samman med. Våra tankar, sinnesstämningar, handlingar och begär är alltid direkt relaterade till den värld vi befinner oss i, men av vilken vi endast förnimmer det mest påtagliga och närliggande.

Den andra tanken, som i själva verket är en direkt konsekvens av den första, är att människan därför inte kan tänkas utanför sitt sammanhang, det vill säga de olika relationer och interageranden som hon ständigt deltar i tillsammans med andra människor. Den kollektiva dimensionen är därför alltid redan ett faktum att utgå ifrån, kunskapsteoretiskt likaväl som politiskt, vilket gör att blotta idén om ett regelrätt "samhällskontrakt" där redan existerande "individer" skulle fatta ett gemensamt beslut är en både kronologisk och väsensmässig fiktion - ett ställningstagande som är nog för att spräcka fundamenten för den politisk-filosofiska tradition som alltsedan Hobbes utgår ifrån ett oifrågasatt kontraktstänkande. Men det verkligt radikala hos Spinoza är snarare det som föregår själva kontraktstänkandet, med den begreppsapparat av juridiska och politiska konstruktioner kring rättighet, skyldighet och plikt som växt fram ur den: insikten om att individen - som vi sedan alltför länge förstår som ett alltid redan konstituerat, ointagligt och oreducerbart subjekt, för vars förmenta rättigheter och intressen ett oändligt antal maktstrukturer är beredda att tala - inte är någonting som föregår det kollektiva utan tvärtom ständigt men outtalat formas av detta genom en komplex väv av affetiva trådar. Att Spinoza är aktuell och subversiv idag har inte att göra med att han är en uppviglare eller en gudsförnekare, och kanske har det aldrig varit den verkliga frågan. Det som står i centrum är snarare någonting som fortfarande är mycket känsligt att vidröra, nämligen den av Spinoza formulerade förståelsen av oss själva som allt annat än autonoma enheter, kollektivt uppfångade i våra egna affekter - en fråga som är brännande inte bara i trosfrågor, utan i högsta grad i ekonomisk-politiska sammanhang.

Fredrika Spindler: Spinoza. Multitid, affekt, kraft (Glänta produktion 2009)

Gilles Deleuze om information och om kontrollsamhällena

... kommunikation är överföringen och spridningen av information. Men vad är information? Det är inte särskilt komplicerat, alla vet det, information är en summa av ordnade ord. När man informerar er, säger man er det som ni förmodas tro. Med andra ord innebär informera att cirkulera ett ordnat ord. Polisrapporter kallas alltså med all rätt kommunikéer. Man kommunicerar oss information, man säger oss det som vi förmodas vara i stånd att tro, bör eller är förpliktigade att tro. Inte ens att tro utan att göra som om man trodde. Man ber oss inte att tro, men att bete oss som om vi trodde. Detta är information och kommunikation, och oberoende av dessa ordnade ord och deras överföring finns det ingen information eller kommunikation. Vilket är det samma som att säga att information är samma sak som kontrollsystemet. Det är uppenbart och det är särskilt viktigt för oss idag. Det är sant att vi är på väg in i ett samhälle som man skulle kunna kalla ett kontrollsamhälle. En tänkare som Michel Foucault analyserade två typer av samhällen som ligger ganska nära oss. Den ena kallade han suveränitetssamhällen och den andra disciplinära samhällen. Den typiska övergången från ett suveränt samhälle till ett disciplinärt samhälle lät han sammanfalla med Napoleon. Foucaults analyser har med rätta förblivit berömda, och det disciplinära samhället definierades genom uppbyggnaden av miljöer för instängning: fängelser, skolor, verkstäder, sjukhus. De disciplinära samhällena behövde detta. Analysen har orsakat en del tvetydigheter hos vissa av Foucaults läsare eftersom man trodde att det var hans slutgiltiga tanke. Så var det förstås inte. Foucault har aldrig trott att dessa disciplinära samhällen skulle vara för evigt, vilket han också sagt mycket tydligt. Han trodde istället att vi var på väg in i en ny typ av samhälle. Det kommer förstås för lång tid att finnas kvar rester av det disciplinära samhället, men vi vet redan att vi befinner oss i en annan typ av samhälle som man enligt termer föreslagna av Burroughs — och Foucault hyste stor beundran för honom — bör kalla kontrollsamhällen. Vi är på väg in i kontrollsamhällen som definieras helt annorlunda än disciplinära samhällen. De som vakar över vårt bästa behöver, eller kommer inte längre att behöva miljöer för instängning. Allt detta, fängelser, skolor, sjukhus är ämnen för eviga diskussioner. Vore det inte bättre att sprida ut omvårdnaden i hemmen? Jo, det är antagligen framtiden. Verkstäderna och fabrikerna spricker åt alla håll. Vore det inte bättre med ett system av underleverantörer och arbete i hemmet? Finns det inte andra medel än fängelse för att straffa folk? Kontrollsamhällen kommer inte längre att behöva miljöer för instängning. Inte ens skolan. Man måste ha noggrann uppsikt över de ämnen som föds och som kommer att utvecklas om fyrtio eller femtio år och som säger att det mest fantastiska vore att genomgå både skolan och yrkeslivet på samma gång. Det skulle vara intressant att känna till hur den skola och det yrkesliv som en del av en permanent utbildning skulle se ut, som är vår framtid och som inte längre behöver medföra ansamlingen av skolbarn i en miljö för instängning. Kontroll är inte samma sak som disciplin. Med en motorväg stänger man inte in folk, men genom att bygga motorvägar ökar man medlen för kontroll. Jag säger inte att detta är det enda syftet med motorvägar men folk kan svänga runt hur mycket de vill "i frihet" utan att alls vara instängda, samtidigt som de är fullkomligt kontrollerade. Detta är vår framtid.

Ur en föreläsning vid La Femis 17 mars 1987. Översättning av Karl Hansson för Kairos 9:2

Maurice Blanchot: Thomas the Obscure

58: She could not speak, and yet she was speaking. Her tongue vibrated in such a way that she seemed to express the meanings of words without the words themselves. Then, suddenly, she let herself be carried away by a rush of words which she pronounced almost beneath her breath, with varied inflections, as if she wanted only to amuse herself with sounds and bursts of syllables. She gave the impression that, speaking a language whose infantile character prevented it from being taken for a language, she was making the meaningless words seem like incomprehensible ones. She said nothing, but to say nothing was for her an all too meaningful mode of expression, beneath which she succeeded in saying still less.

86: Like every dying person, she went away observing the rituals, pardoning her enemies, loving her friends, without admitting the secret which no one admits: that all this was already insignificant. Already she had no more importance. She looked at them with an ever more modest look, a simple look, which for them, for humans, was an empty look. She squeezed their hands ever more gently, with a grip which did not leave trace, a grip which they could not feel. She did not speak. These last moments must be without any memory. Her face, her shoulder must become invisible, as is proper for something which is fading away. Her mother whined: "Anne, do you recognize me? Answer me, squeeze my hand." Anne heard this voice: what good was it, her mother was no longer anything more than an insignificant being. She also heard Thomas; in fact, she knew now what she had to say to Thomas, she knew exactly the words she had searched for all her life in order to reach him. But she remained silent; she thought: what good is it — and this word was also the word she was seeking — Thomas is insignificant. Let us sleep.

Hölderlin: Patmos

Nära

och svår att fatta är Gud.

Men där faran finns

växer även räddningen.

Till svenska av Aris Fioretos

Matilda Södergran: Hon drar ådrorna ur

K: Det som händer nu har inte berörelsepunkter i igår. Släpp. Jag säger åt dig att släppa. Man vet aldrig när eller om du gör det. Jag vet bara att jag fortfarande står med trögflytande vätska över höften. En vätskenivå som sjunker i takt med dina utandningar. Du andas nästan odelat inåt. Som om du försöker inhalera allt som fattas dig. Vidöppet somna ifall någonting skulle åla in och fylla upp det där. Vad jag pratar. Vad jag talar till dig. Försöker få dig att förstå att jag inte trampar vatten i dina brunnar för att jag älskar att känna muskeltrådar träs i nålar, för att jag älskar att se destruktivitet speglas i vattenytan. Jag talar. Försöker få dig att förstå att jag kravlöst vill krypa längs hinnor, smeka lent och bita bort alla förhårdnader ur vårt sammanväxta foster. En kärlek. Bita med bara tänder, tills blod forsar längs min hals tills allt rinner ner för min kropp tills halspulsådern gapar öppet och suger i sig navelsträngar och moderkakor tills vi kan andas samma luft igen tills vi kan se på varandra. Tills allt lämnar oss. Jag minns dig. Hur du aldrig förstår. Hur jag fyller dig med raktanglar och svåra kanter, trots att jag är mjuk och bultande.

Ernst Jünger: Över linjen

... friheten bor inte tomheten, den vistas snarare i det oordnade och osöndrade, i de områden som visserligen går att organisera men som inte räknas till organisationen. Låt oss kalla det vildmarken; det är inte bara det område från vilket människan för sin kamp utan också det som ger henne anledning att hoppas på segern. /.../ Också i våra öknar finns det dock oaser i vilka vildmarken blomstrar. Jesaja insåg det under en liknande vändpunkt. Det är trädgårdarna dit Leviatan inte har tillträde och som han rör sig kring med vrede. Först och främst har vi döden. Idag, liksom förr är människor som inte fruktar döden oändligt överlägsna också den största jordiska makt. Det är orsaken till att fruktan oavbrutet måste spridas. Makthavarna lever alltid med den ohyggliga föreställningen att inte bara enskilda utan många skulle lämna denna fruktan bakom sig; det vore deras säkra fall.

/.../

Den andra grundläggande makten är Eros; där två människor älskar varandra undandrar de Leviatan ett område - de skapar ett utrymme som han inte kan kontrollera.

/.../

Det går knappast att finna en människa som låter det ekonomiska härska i sin trädgård till den grad att inte också blommor skulle kunna få plats där. Genast får hans trädgårdsland ett högre liv, det rent nödvändiga blir upphöjt. Samma sak kan en människa erfara - trängd av vår ordning och våra stater - som ägnar sig, om än blott för en liten stund, åt ett konstverk.

Översättning: Peter Handberg

Hélène Cixous: Inuti

Jag tog inte mer plats än en hund där jag satt, hopkurad på huk i rummets sydvästra del, sluten kring själen som låg hoprullad i en boll på yttersta spetsen av mitt hjärta. Jag såg, jag lyssnade. Hela tiden förvandlades jag innanför hudens nät, utan att ge själen tid att hitta tillbaka till mänsklig form. Hellre hund, eller ödla, än mig själv. Hellre dammråtta, död katt, eller persikokärna, än att vara den dödes dotter. Ju mindre jag blev, desto mindre yta skulle livet ha som kunde rivas sönder. För första gången var jag avundsjuk på tingens tålamod, dammkornens litenhet, frukternas smärtfria kött. Jag hade svårt att hitta utgången från ögonblicket; jag märkte att jag sträckte mig mot det oändliga, på ömse sidor om ögonblicket, jag som alltid hade sett mig själv som helt och hållet omsluten av min fars smala armar.

Översättning Sara Gordan & Kerstin Munck

Novalis om filosofi

20. Den sanna filosofiska akten är att döda sig själv; detta är all filosofis verkliga början, dit syftar den filosofiska lärjungens hela trängtan, och endast denna akt motsvarar den transcendentala handlingens alla betingelser och kännetecken.

Utveckla vidare denna högst intressanta tanke.

7. Börjar man tänka efter om filosofin, så tycks oss filosofin, likt Gud och kärleken, vara allt. Den är en mystisk, högaktiv, genomträngande idé — som oupphörligen driver oss i alla riktningar. Beslutet att filosofera — att söka filosofi är ett frigivande — stöten riktad mot oss själva.

Översättning Daniel Birnbaum och Anders Olsson

Maurice Blanchot: Awaiting Oblivion

They both searched for poverty in language. On this point, they agreed. For her there were always too many words and one word too many, as well as overly rich word that spoke excessively. Although she was apparently not very learned, she always seemed to prefer abstract words, which evoked nothing. Wasn't she trying, and he along with her, to create for herself at the heart of this story a shelter so as to protect herself from something that the story also helped attract? There where moments when he believed this and sentences that made him believe this.

Perhaps, by proposing this story to him, she wanted only to destroy in him the will to express himself, to which she sought, at the same time to reduce him.

Translated by John Gregg

Deleuze & Guattari: Percept, affekt, begrepp

Hur kan man göra ett ögonblick i världen hållbart och få det att existera genom sig självt? Virginia Woolf ger ett svar som gäller lika mycket för måleriet och musiken som för skrivandet: "Fyll ut varje atom", "eliminera allt som är rester, dött och överflödigt", allt som klibbar fast vid våra vardagliga upplevelser, allt det som utgör den mediokre författarens näring, behåll bara den fullhet som ger oss ett percept, "inkludera i ögonblicket det absurda, det faktiska, det smutsiga, men behandlade på ett genomskinligt sätt", "Ta med allt men fyll likväl ut".

Översättning Sven-Olov Wallenstein. Ur Qu'est-ce que la philosophie?

Ekelund om poesi

Den sanna poesien kan säkert icke vara annat än det visa och förnuftiga; jag tror att intellektualismens poesi är den finaste och varaktigaste. Är det icke den som lever friskast av det som ännu lever av Goethes lyrik, av Goethe över huvud? Det är nonsens att tala om att hängivelsen åt intellektuella ting skulle förkväva poesin hos en diktare. Man uppfattar poesi i en bekväm trång mening och talar med ringaktning om det "didaktiska" och reflekterande. De som skriva vers äro ofta sådana som äro oförmögna till allt tankeliv. Det är de som spritt denna uppfattning - i sitt eget intresse. /.../

Veri Similia, XIV, Vilhelm Ekelund

Lautréamont: Maldoror. Första sången

Det finns de som skriver för att söka sina medmänniskors bifall genom de hjärtats ädla egenskaper som uppfinns i deras fantasi eller som de möjligen besitter. Men jag inriktar mitt geni på att skildra grymhetens njutningar! Dessa är inga flyktiga eller artificiella nöjen; de började med människan och kommer att dö med henne. Kan inte geniet vara grymhetens sammansvurne i Försynens hemliga rådslag? Eller kan den grymme inte besitta geni? Mina ord kommer att erbjuda bevis: allt du behöver göra är att lyssna till dem, om du så behagar ... Ursäkta mig, jag tycke mig känna hur mitt hår stod på ända, men det var ingenting, ty med handen kan jag lätt återskänka den vilan. Den som nu sjunger gör inga anspråk på att hans cavatinor är nya. Tvärtom, han berömmer sig av att hans hjältes högdragna och onda tankar finns hos varje människa.

Översättning: Elias Wraak

Dissident #3: Var är vi på väg?

Kapitalismen är det första produktionssätt som härskar genom frihet. Köpandet och säljandet av arbetskraft innebär friställandet av aktiva agenter (individer och intressegrupper) och ett samspel dem emellan som bygger på produktionen och tillfredställandet av begär – den kapitalistiska ekonomin är en begärsekonomi.

/.../

Den bästa kontrollen utförs av den kapitalistiska människan själv, eftersom hennes begär är så väl inskrivna i totalitetens ekonomi att hon enbart genom att sträva efter att tillfredsställa dem behåller sin plats i reproduktionen av kapitalets verklighet.

/.../

Det Louis Althusser kallar ”interpellation”, alltså den kapitalistiska ideologins konstanta anropande av individer som blir till subjekt genom att reagera som förväntat på anropandet, är en central funktion i produktionen av frivillig underordning. Detta sker genom att det rådande tillståndet konstant framställs som det enda möjliga och som den bästa av världar, /.../

Ur tredje numret (2008) av tidskriften Dissident, utgiven av Batkogruppen

Gilles Deleuze: Samtalet

Ingen tar tänkandet på något särskilt allvar, förutom de som ger sig ut för att vara tänkare eller professionella filosofer. Men det hindrar inte att de har sina maktredskap - och att det kan vara en effekt av maktredskapet när de säger till folk: ta mig inte på allvar eftersom jag tänker åt er, eftersom jag ger er likformighet, normer och regler, en bild, som ni kan underkasta er samtidigt som ni säger: »det här angår inte mig, det betyder ingenting, det är saker som tillhör filosoferna och deras rena teorier«. /.../

Filosofins historia har alltid varit ombud för makten inom filosofin och till och med inom tänkandet. Den har spelat en förtryckande roll: hur kan ni tänka utan att ha läst Platon, Descartes, Kant och Heidegger, och den och dens bok om dem? En mäktig skola grundad på hot som skapar specialister på tänkandet, men som även gör att de som står utanför desto bättre rätttar sig efter denna specialitet som de struntar i. En bild av tänkandet, som kallas för filosofi, har historiskt sett grundlagts, vilket fullständigt hindrar folk från att tänka. /.../

Espen Hammer: Melankoli

Becketts romanfigurer vet inte vilka de är, de vet inte varifrån de kommer eller vart de ska. Det enda som återstår är väntan på döden och orden som kommer från ingenstans. Bara tårarna, som i den här förtvivlade kommentaren till Descartes ord cogito ergo sum, går att lite på: "Jag som jag inte vet något om, jag vet att mina ögon är öppna eftersom tårarna rinner hela tiden." (1991) /.../

Espen Hammer: Melankoli. En filosofisk essä. (Övers. Charlotte Hjukström)

Guy Debord: Skådespelssamhället

12
Skådespelet framställer sig som något överväldigande otvetydigt – odiskutabelt och otillgängligt. Det säger bara att "vad som framträder är gott, och det som är gott framträder". Den inställning som skådespelet i princip kräver är det passiva samtycke som det i realiteten redan har uppnått genom sitt sätt att framträda utan invändning, genom sitt monopol på att framträda.

24
Skådespelet är ett oavbrutet anförande som den nuvarande ordningen håller om sig själv, dess smickrande monolog. Det är maktens självporträtt vid en tid då denna totalitärt bestämmer levnadsvillkoren. Det fetischistiska skenet av ren objektivitet döljer att skådespelets relationer är förhållanden mellan människor och mellan klasser – en andra natur verkar dominera vår omgivning med sina ödesbestämda lagar. /.../

Maurice Blanchot: Dialogens smärta

Om svårigheten att använda kritiken. Kritikern läser nästan inte. Det är inte alltid av tidsbrist; men han kan inte läsa eftersom han bara tänker på att skriva och om han förenklar, ibland genom att komplicera, om han lovordar, om han klandrar, om han snabbt gör sig av med bokens enkelhet genom att ersätta den med stringensen i en bedömning eller med sin välvilliga förståelses rika bekräftelse, så är det för att otåligheten driver honom, så är det för att när han inte kan läsa en bok, så måste han på samma sätt underlåta att läsa tjugo, trettio eller ännu fler, och denna oräkneliga ickeläsning, som å ena sidan absorberar, å andra sidan försummar honom, inbjuder honom att ständigt skynda vidare från en bok han inte läser till en annan han redan tror sig ha läst, för att komma fram till det ögonblick då han utan att ha läst något i någon bok stöter samman med sig själv i den sysslolöshet som skulle ha tillåtit honom att äntligen börja läsa, om han inte själv sedan länge i sin tur blivit författare.

Översättning: Maria Trotzig och Horace Engdahl

Gripenberg om Beckett

I Becketts pjäser talar personerna på högvarv, de tycks inte säga något "viktigt", det ter sig som tal på tomgång, men talet smyger sig på en bakifrån, och visar på något smärtsamt och sorgligt: på människan som står mitt i livet och försöker formulera sig, eller förstå, och talar för att någon eller något ska bli kvar, så att det inte ska bli ännu tommare, talar för att det är så mörkt.

Catharina Gripenberg intervjuad i Horisont 1/2008

Arthur Rimbaud

Arthur Rimbaud, brev till Paul Demeny, Charleville 15 maj 1871

Poeten gör sig till visionär genom en lång, gränslös och systematisk förvirring av alla sinnen. Alla sorters kärlek, lidande, vansinne; han genomsöker sig själv, han tömmer ut alla gifter i sig och bevarar bara deras kvintessens. En obeskrivlig tortyr där han behöver hela sin tro, hela sin övermänskliga styrka, där han blir den störste krymplingen, den störste brottslingen, den störste fördömde - och den överlägsne Lärde! - För han når det okända!