Henri Bergson om den estetiska känslan

Då lätta rörelser just är sådana som förbereder varandra, finner vi större behag i de rörelser som låter sig förutses, i beteenden i nuet som antyder och liksom förebildar kommande beteenden. Att ryckiga rörelser saknar behag beror på att var och en av dem är sig själv nog och inte förebådar de följande. Om behaget föredrar böjda linjer framför brutna, beror det på att den böjda linjen ändrar riktning vart ögonblick, men så att varje ny riktning finns angiven i det föregående. Uppfattningen om att man rör sig lätt sammansmälter alltså här med nöjet att liksom hejda tidens lopp och att redan i nuet hålla framtiden i sin hand.

Ur tiden och den fria viljan. Till svenska av Algot Ruhe. Översättningen har bearbetats av Jenny Sylvan

Horace Engdahl om Joyce

James Joyce skriver sin Odysseus som en prestation, i en önskan att förbluffa med språklig mångfald. I brev till vänner och bekanta redogör han för sina vedermödor. "Den uppgift jag valt tekniskt sett när jag skrivit en bok från arton olika synpunkter och i lika många stilar, alla tydligen okända för mina kolleger, detta och karaktären hos den legend jag valt, vore nog för att rubba den själsliga jämvikten hos vem som helst", anförtror han sin gynnare Harriet Shaw Weaver i juni 1921. För en annan vän räknar han upp de stilar av vilka kapitlet "Solgudens oxar" är sammanfogat: 1) Sallustius-Tacitus; 2) gammal-engelska dikter; 3) Mandeville; 4) Malorys Morte d'Arthur; 5) elizabethansk krönikestil; 6) högtidlig stil som Milton, Taylor, Hooker; 7) latiniserat skvaller à la Burton och Browne; 8) Bunyan; 9) dagboksstil från Pepys och Evelyn; 10) Defoe-Swift; 11) Steele-Addison-Sterne; 12) Landor-Pator-Newman; 13) pidginengelska-cockney-irländsk slang m.m. Han påstår till slut att den sammanlagda arbetstiden för boken överstiger 20.000 timmar, en notering som Arno Schmidt möjligen lyckades överträffa femtio år senare under skrivandet av Zettels Traum, naturligtvis i medveten tävlan med Joyce.

Den totala boken av Joyces och Schmidts modell skall inte bara sluka upphovsmannens liv utan helst också all föregående litteratur. Odysseus är koncipierad som ett slags summa, i vilken den litterära konsten demonstreras i hela sin omfattning, samtidigt som människans, åtminstone den irländska människans, röstlägen redovisas med något som liknar fullständighet. Till det senare ändamålet avlägsnar Joyce den sammanhållande berättarstämman och låter stadens sorl och individernas tankeprocesser framträda oförmedlat. Åtgärden är inspirerad av Flauberts och Mallarmés idé om den opersonliga texten och är en parallell till futurismens fördrivande av författarsubjektet från litteraturen, hur olikartat det konstnärliga resultatet än ter sig.

Ur Beröringens ABC, 1994