/.../
Om du kunde se hon som sover utan dig i en förfallen trädgård i minnet. Där jag, utom mig av tusen döda, talar om mig med mig bara för att få veta om det är sant att jag befinner mig under gräset. Jag kan inte namnen. Till vem ska du säga att du inte kan? Du vill ha en annan. Den andra du är vill ha en annan. Vad händer i den gröna allén? Vad som händer är att den inte är grön och att det inte finns någon allé. Och nu leker du att du är slav för att dölja din krona, som du fått av vem? Vem har smort dig? Vem har välsignat dig? Det osynliga folket i det äldsta minnet. Förlorad av egen vilja, har du avstått från ditt rike för askan. Den som vållar dig smärta påminner dig om gamla hyllningar. Ändå gråter du olyckligt och lockar fram ditt vansinne tills du skulle vilja dra det ur dig som om det vore en sten, ditt vansinne, ditt enda privilegium. På en vit mur tecknar du fridens allegorier, och det är alltid en galen drottning som vilar under månen på det sorgsna gräset i den gamla trädgården. Men tala inte om trädgårdarna, tala inte om månen, tala inte om rosen, tala inte om havet. Tala om det du kan. Tala om det som vibrerar i din märg och skapar ljus och skuggor i din blick, tala om den oupphörliga smärtan i ditt skelett, tala om svindeln, tala om din andning, om din sorg, ditt svek. Den är så mörk, i en sådan tystnad, processen jag förbundit mig till. Åh, tala om tystnaden.
/.../
Ur Fragment för att bemästra döden (Alastor Press). Översättning Maria Nääs.
