Mare Kandre: Aliide, Aliide

Hon satte sedan på sig de vanliga gamla paltorna och tröjan.
Hon släppte ut håret och blodet flöt upp i ansiktet och huvudet, hon gick sedan ut i badrummet, klättrade upp på bidén och granskade sig själv utan förbarmande i den förhatliga spegeln.
Djupt, kallt —
Så såg hon på sig själv.
Och hon vek inte undan en enda gång med blicken, trots att hon äcklades något alldeles ofantligt av vad hon nu såg —
Nämligen ett vidrigt barn, ett äckligt barn, Aliide, Aliide, hon som som hon allt intensivare börjat hata och förakta, önska livet ur, ett äckel.
Hon bröt sedan av alla dessa känslor tvärt och gjorde sig utan nämnvärd ansträngning kall och hård och tom, och gick ut.