Lautréamont: Maldoror. Första sången

Det finns de som skriver för att söka sina medmänniskors bifall genom de hjärtats ädla egenskaper som uppfinns i deras fantasi eller som de möjligen besitter. Men jag inriktar mitt geni på att skildra grymhetens njutningar! Dessa är inga flyktiga eller artificiella nöjen; de började med människan och kommer att dö med henne. Kan inte geniet vara grymhetens sammansvurne i Försynens hemliga rådslag? Eller kan den grymme inte besitta geni? Mina ord kommer att erbjuda bevis: allt du behöver göra är att lyssna till dem, om du så behagar ... Ursäkta mig, jag tycke mig känna hur mitt hår stod på ända, men det var ingenting, ty med handen kan jag lätt återskänka den vilan. Den som nu sjunger gör inga anspråk på att hans cavatinor är nya. Tvärtom, han berömmer sig av att hans hjältes högdragna och onda tankar finns hos varje människa.

Översättning: Elias Wraak

Dissident #3: Var är vi på väg?

Kapitalismen är det första produktionssätt som härskar genom frihet. Köpandet och säljandet av arbetskraft innebär friställandet av aktiva agenter (individer och intressegrupper) och ett samspel dem emellan som bygger på produktionen och tillfredställandet av begär – den kapitalistiska ekonomin är en begärsekonomi.

/.../

Den bästa kontrollen utförs av den kapitalistiska människan själv, eftersom hennes begär är så väl inskrivna i totalitetens ekonomi att hon enbart genom att sträva efter att tillfredsställa dem behåller sin plats i reproduktionen av kapitalets verklighet.

/.../

Det Louis Althusser kallar ”interpellation”, alltså den kapitalistiska ideologins konstanta anropande av individer som blir till subjekt genom att reagera som förväntat på anropandet, är en central funktion i produktionen av frivillig underordning. Detta sker genom att det rådande tillståndet konstant framställs som det enda möjliga och som den bästa av världar, /.../

Ur tredje numret (2008) av tidskriften Dissident, utgiven av Batkogruppen

Gilles Deleuze: Samtalet

Ingen tar tänkandet på något särskilt allvar, förutom de som ger sig ut för att vara tänkare eller professionella filosofer. Men det hindrar inte att de har sina maktredskap - och att det kan vara en effekt av maktredskapet när de säger till folk: ta mig inte på allvar eftersom jag tänker åt er, eftersom jag ger er likformighet, normer och regler, en bild, som ni kan underkasta er samtidigt som ni säger: »det här angår inte mig, det betyder ingenting, det är saker som tillhör filosoferna och deras rena teorier«. /.../

Filosofins historia har alltid varit ombud för makten inom filosofin och till och med inom tänkandet. Den har spelat en förtryckande roll: hur kan ni tänka utan att ha läst Platon, Descartes, Kant och Heidegger, och den och dens bok om dem? En mäktig skola grundad på hot som skapar specialister på tänkandet, men som även gör att de som står utanför desto bättre rätttar sig efter denna specialitet som de struntar i. En bild av tänkandet, som kallas för filosofi, har historiskt sett grundlagts, vilket fullständigt hindrar folk från att tänka. /.../

Espen Hammer: Melankoli

Becketts romanfigurer vet inte vilka de är, de vet inte varifrån de kommer eller vart de ska. Det enda som återstår är väntan på döden och orden som kommer från ingenstans. Bara tårarna, som i den här förtvivlade kommentaren till Descartes ord cogito ergo sum, går att lite på: "Jag som jag inte vet något om, jag vet att mina ögon är öppna eftersom tårarna rinner hela tiden." (1991) /.../

Espen Hammer: Melankoli. En filosofisk essä. (Övers. Charlotte Hjukström)

Guy Debord: Skådespelssamhället

12
Skådespelet framställer sig som något överväldigande otvetydigt – odiskutabelt och otillgängligt. Det säger bara att "vad som framträder är gott, och det som är gott framträder". Den inställning som skådespelet i princip kräver är det passiva samtycke som det i realiteten redan har uppnått genom sitt sätt att framträda utan invändning, genom sitt monopol på att framträda.

24
Skådespelet är ett oavbrutet anförande som den nuvarande ordningen håller om sig själv, dess smickrande monolog. Det är maktens självporträtt vid en tid då denna totalitärt bestämmer levnadsvillkoren. Det fetischistiska skenet av ren objektivitet döljer att skådespelets relationer är förhållanden mellan människor och mellan klasser – en andra natur verkar dominera vår omgivning med sina ödesbestämda lagar. /.../

Maurice Blanchot: Dialogens smärta

Om svårigheten att använda kritiken. Kritikern läser nästan inte. Det är inte alltid av tidsbrist; men han kan inte läsa eftersom han bara tänker på att skriva och om han förenklar, ibland genom att komplicera, om han lovordar, om han klandrar, om han snabbt gör sig av med bokens enkelhet genom att ersätta den med stringensen i en bedömning eller med sin välvilliga förståelses rika bekräftelse, så är det för att otåligheten driver honom, så är det för att när han inte kan läsa en bok, så måste han på samma sätt underlåta att läsa tjugo, trettio eller ännu fler, och denna oräkneliga ickeläsning, som å ena sidan absorberar, å andra sidan försummar honom, inbjuder honom att ständigt skynda vidare från en bok han inte läser till en annan han redan tror sig ha läst, för att komma fram till det ögonblick då han utan att ha läst något i någon bok stöter samman med sig själv i den sysslolöshet som skulle ha tillåtit honom att äntligen börja läsa, om han inte själv sedan länge i sin tur blivit författare.

Översättning: Maria Trotzig och Horace Engdahl

Gripenberg om Beckett

I Becketts pjäser talar personerna på högvarv, de tycks inte säga något "viktigt", det ter sig som tal på tomgång, men talet smyger sig på en bakifrån, och visar på något smärtsamt och sorgligt: på människan som står mitt i livet och försöker formulera sig, eller förstå, och talar för att någon eller något ska bli kvar, så att det inte ska bli ännu tommare, talar för att det är så mörkt.

Catharina Gripenberg intervjuad i Horisont 1/2008

Arthur Rimbaud

Arthur Rimbaud, brev till Paul Demeny, Charleville 15 maj 1871

Poeten gör sig till visionär genom en lång, gränslös och systematisk förvirring av alla sinnen. Alla sorters kärlek, lidande, vansinne; han genomsöker sig själv, han tömmer ut alla gifter i sig och bevarar bara deras kvintessens. En obeskrivlig tortyr där han behöver hela sin tro, hela sin övermänskliga styrka, där han blir den störste krymplingen, den störste brottslingen, den störste fördömde - och den överlägsne Lärde! - För han når det okända!