Den, som mottagit detta leende, skyndade bort därmed som med en ödesdiger gåva. Han var så uppskakad, att han var tvungen att fly ljuset på terrassen, och med hastiga steg uppsökte han mörkret i den bortre parken. Egendomligt uppbragta och ömma förmaningar arbetade sig fram över hans läppar: "Du får inte le så! Hör du, man får inte le så mot någon!"
Översättning Kerstin Måås (Hugo Gebers förlag, 1927)
söndag 31 juli 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)