/.../
När han utgår ifrån den kollektiva samexistensen som den första dimensionen i människans existens lägger han grunden för två avgörande ståndpunkter. Den ena är att människan, hur individuellt hon än uppfattar sig, alltid redan är en del av en oändligt mångfasetterad natur, vilken hon ständigt både påverkas av och själv påverkar: människan kropp är i sig alltid redan en sammanfattning av en mängd olika delar, vilka alla står i förbindelse både med varandra och andra omnkringliggande kroppar. På samma sätt, menar Spinoza, fungerar vi även intellektuellt: våra idéer och tankar är alla avhängiga dels varandra sinsemellan, dels de yttre omständigheterna, det vill säga andra tankar och idéer som de kommer i kontakt med, konfronterar, och slår sig samman med. Våra tankar, sinnesstämningar, handlingar och begär är alltid direkt relaterade till den värld vi befinner oss i, men av vilken vi endast förnimmer det mest påtagliga och närliggande.
Den andra tanken, som i själva verket är en direkt konsekvens av den första, är att människan därför inte kan tänkas utanför sitt sammanhang, det vill säga de olika relationer och interageranden som hon ständigt deltar i tillsammans med andra människor. Den kollektiva dimensionen är därför alltid redan ett faktum att utgå ifrån, kunskapsteoretiskt likaväl som politiskt, vilket gör att blotta idén om ett regelrätt "samhällskontrakt" där redan existerande "individer" skulle fatta ett gemensamt beslut är en både kronologisk och väsensmässig fiktion - ett ställningstagande som är nog för att spräcka fundamenten för den politisk-filosofiska tradition som alltsedan Hobbes utgår ifrån ett oifrågasatt kontraktstänkande. Men det verkligt radikala hos Spinoza är snarare det som föregår själva kontraktstänkandet, med den begreppsapparat av juridiska och politiska konstruktioner kring rättighet, skyldighet och plikt som växt fram ur den: insikten om att individen - som vi sedan alltför länge förstår som ett alltid redan konstituerat, ointagligt och oreducerbart subjekt, för vars förmenta rättigheter och intressen ett oändligt antal maktstrukturer är beredda att tala - inte är någonting som föregår det kollektiva utan tvärtom ständigt men outtalat formas av detta genom en komplex väv av affetiva trådar. Att Spinoza är aktuell och subversiv idag har inte att göra med att han är en uppviglare eller en gudsförnekare, och kanske har det aldrig varit den verkliga frågan. Det som står i centrum är snarare någonting som fortfarande är mycket känsligt att vidröra, nämligen den av Spinoza formulerade förståelsen av oss själva som allt annat än autonoma enheter, kollektivt uppfångade i våra egna affekter - en fråga som är brännande inte bara i trosfrågor, utan i högsta grad i ekonomisk-politiska sammanhang.
Fredrika Spindler: Spinoza. Multitid, affekt, kraft (Glänta produktion 2009)
