Samuel Beckett: Malone dör

Några rader för att påminna mig om att även jag finns kvar. Han har inte kommit igen. Hur länge sedan var det han var här? Jag vet inte. Länge sedan. Och jag. Onekligen döende, det är det enda som betyder någonting. Varifrån denna visshet? Försök tänka efter. Jag kan inte. Ett storslaget lidande. Jag sväller. Tänk, om jag spricker! Taket höjer och sänker sig, höjer sig och sänker sig, rytmiskt, som när jag var ett foster. Förtjänar likaledes att nämnas ett ljud av forsande vatten, ett fenomen mutatis mutandis som kanske kan jämföras med en hägring i öknen. Fönstret. Jag kommer inte att se det mera, eftersom jag tyvärr inte kan vrida på huvudet. Dagern är åter blygrå, tät, virvlande, urholkad av djupa tunnlar som utmynnar i strålande ljus, eller borde jag säga luft, sugande luft. Allt är redo. Utom jag. Jag föds in i döden, om jag får uttrycka mig så. Det är så det känns. Ett underligt havandeskap. Fötterna har redan kommit ut, ut ur tillvarons stora fitta. Jag hoppas jag är till min fördel så. Mitt huvud blir det sista som dör. Dra in händerna. Jag kan inte. Sliterskan söndersliten. När min historia är slut kommer jag fortfarande att leva. En lovande försening. Det är slutet på mig. Jag ska inte säga mer.

Översättning av Lill-Inger Eriksson

Bergson om den poetiska fantasin

Vår karaktär är resultatet av ett val som ständigt upprepas. Det tycks som om vi då och då kommer fram till vägskäl där vi tydligt ser många möjliga färdriktningar fastän vi bara kan följa en enda. Att vända tillbaka och ända till slutet följa de avtagsvägar som vi har skymtat är precis det som enligt min uppfattning kännetecknar den poetiska fantasin. Visserligen har Shakespeare aldrig varit Macbeth och inte heller Hamlet eller Othello; men han skulle faktiskt ha varit dessa olika gestalter om å ena sidan omständigheterna och å andra sidan hans vilja hade tillåtit det hos honom som bara var ett inre tryck att komma till våldsamt uttryck. Det är en märklig missupfattning om diktarfantasins roll att tro att författaren sammanställer sina hjältar av bitar som han har lånat ihop från höger och vänster som när man syr en harlekindräkt. Det skulle aldrig kunna bli något levande av det. Livet låter sig inte sammanställas på nytt. Det låter sig endast betraktas. Diktarfantasin kan bara vara en mera fullständig vision av verkligheten. Om de gestalter som diktaren skapar ger oss ett intryck av liv är det för att de är diktaren själv, diktaren mångfaldigad, diktaren som fördjupar sig själv genom en introspektion som är så inträngande att han fångar det möjliga i det reella och tillvaratar och fullbordar det som naturen har lämnat kvar i honom som ett första utkast eller som en enkel skiss.

Ur Le Lire .Essai sur la signification du comique. Översättning Margareta Marin

Hegel om konstverket

I ett konstverk började vi med det som omedelbart presenteras för oss och frågar först därefter vad dess betydelse eller innehåll är. Detta yttre gäller inte omedelbart för oss, utan bakom det antar vi ett inre, en betydelse, genom vilken den yttre framträdelsen besjälas. Det yttre pekar hän mot denna sin själ. Ty en framträdelse som betyder något föreställer inte sig själv och vad den är som yttre, utan ett annat, som i fallet med symbolen, och än tydligare i fabeln där moralen och budskapet utgör betydelsen. Ja varje ord visar redan på en betydelse och gäller inte för sig självt. På samma sätt låter det mänskliga ögat, anletet, köttet, huden och hela gestalten anden och själen skina igenom, och betydelsen är här alltid något vidare än ett som visar sig i den omedelbara framträdelsen. På detta sätt har konstverket en betydelse, och det uttöms inte av dessa linjer, kurvor, ytor, utgröpningar och fördjupningar i stenen, av dessa färger, toner, ordklanger eller vilket material som nu än nyttjas, utan utvecklar en inre livfullhet, en förnimmelse och själ, ett innehåll och en ande som är just det vi kallar för konstverkets betydelse.

/.../

Enligt denna uppfattning har vi alltså karaktäriserat det skönas element som ett inre, ett innehåll, och ett yttre som betyder detta innehåll; det inre skiner i det yttre och ger sig tillkänna genom det, i det att det yttre visar bort från sig mot det inre.

Ur Inledning till estetiken. Översättning Sven-Olov Wallenstein