onsdag 19 januari 2011

Maurice Blanchot: Dagens vanvett

Jag har älskat och jag har förlorat dem jag älskade. Jag blev som galen när slaget drabbade mig, ty det är ett helvete. Men min galenskap förblev utan vittnen, min förvirring syntes inte, endast i mitt inre var jag galen. Ibland blev jag rasande. Folk sade till mig: Varför är du så lugn? Men jag brann från huvud till fot; på nätterna sprang jag tjutande utmed gatorna, och på dagen arbetade jag i lugn och ro.

Kort därefter utbröt världens vanvett. Jag ställdes mot väggen som många andra. Varför? För ingenting. Skotten avlossades aldrig. Jag sade till mig själv: Gud vad gör du? Jag upphörde då att vara vansinnig. Världen tvekade och återfick sin jämvikt.

Samtidigt med förnuftet återfick jag minnet och jag såg att till och med när det var som värst, när jag trodde mig fullkomligt, alltigenom olycklig, var jag dock nästan hela tiden ytterst lycklig. Det fick mig att tänka efter. Det var inte någon angenäm upptäckt. Jag hade en känsla av att jag gick miste om mycket. Jag frågade mig själv: var jag inte bedrövad, hade jag inte känt hur mitt liv rämnade? Jo, så hade det varit; men i varje minut, då jag reste mig upp och sprang ut på gatorna eller då jag satt orörlig i ett hörn av rummet, fick nattens svalka och markens fasthet mig att andas och vila på en bädd av upprymdhet.

Människorna skulle vilja undandra sig döden, det är ett sällsamt släkte. Och några ropar efter döden, döden, ty de skulle vilja undandra sig livet. "Vilket liv, jag begår självmord, jag ger upp." Det är ömkligt och besynnerligt, det är ett misstag.

Jag har dock råkat människor som aldrig sagt till livet: tig, och som aldrig sagt till döden: vik hädan. Nästan alla var kvinnor, sköna kvinnor. Männen belägras av skräcken, genomborras av natten, de ser sina planer gå om intet, sitt arbete smulas sönder, de står handfallna, de som som var så betydande och som ville omskapa världen, allt rasar samman för dem.

Kan jag beskriva mina prövningar? Jag kunde varken gå, andas eller livnära mig. Min andedräkt var av sten, min kropp var som rinnande vatten och ändå törstade jag ihjäl. En dag grävde man ner mig i jorden, läkarna täckte över mig med dy. Vilket arbete sker det inte i jorden. Vem har sagt att den är kall? Den är eld, den är som ett törnesnår. Jag reste mig upp på nytt, fullkomligt okänslig. Min känsel irrade omkring på två meters avstånd från mig: kom någon in i rummet, skrek jag, men kniven skar lugnt sönder mig. Ja, jag blev ett skelett. Min magerhet reste sig framför mig om natten, för att skrämma mig. Den smädade mig, den tröttade ut mig genom att tving mig att röra mig av och an; ja, jag var mycket trött.

Är jag egoistisk? Jag hyser inga känslor, utom för ett fåtal, jag hyser inte barmhärtighet med någon, jag har sällan lust att tilltala, sällan lust att bli tilltalad och jag, som är i det närmaste okänslig när det gäller mig själv, jag lider enbart genom andra; det minsta besvär de känner blir mig en oändlig plåga och ändå offrar jag dem med berått mod om så erfordras och berövar dem all lyckokänsla (det händer att jag dödar dem).

Översättning av C G Bjurström, Umbra Solis 1992