Spindler om Spinoza

Analysen av den mänskliga identiteten måste utföras i ljuset av den kollektiva dimension som hennes existens alltid redan utgör. Därför förändrar den också radikalt den gängse idén om vad ett subjekt är. För Spinoza kan individen inte förstås som en på förhand given enhet. Istället måste man undersöka den mångfald av band och affektiva förbindelser till den kollektivitet i vilken varje enskild människa alltid redan är inbegripen.

/.../

När han utgår ifrån den kollektiva samexistensen som den första dimensionen i människans existens lägger han grunden för två avgörande ståndpunkter. Den ena är att människan, hur individuellt hon än uppfattar sig, alltid redan är en del av en oändligt mångfasetterad natur, vilken hon ständigt både påverkas av och själv påverkar: människan kropp är i sig alltid redan en sammanfattning av en mängd olika delar, vilka alla står i förbindelse både med varandra och andra omnkringliggande kroppar. På samma sätt, menar Spinoza, fungerar vi även intellektuellt: våra idéer och tankar är alla avhängiga dels varandra sinsemellan, dels de yttre omständigheterna, det vill säga andra tankar och idéer som de kommer i kontakt med, konfronterar, och slår sig samman med. Våra tankar, sinnesstämningar, handlingar och begär är alltid direkt relaterade till den värld vi befinner oss i, men av vilken vi endast förnimmer det mest påtagliga och närliggande.

Den andra tanken, som i själva verket är en direkt konsekvens av den första, är att människan därför inte kan tänkas utanför sitt sammanhang, det vill säga de olika relationer och interageranden som hon ständigt deltar i tillsammans med andra människor. Den kollektiva dimensionen är därför alltid redan ett faktum att utgå ifrån, kunskapsteoretiskt likaväl som politiskt, vilket gör att blotta idén om ett regelrätt "samhällskontrakt" där redan existerande "individer" skulle fatta ett gemensamt beslut är en både kronologisk och väsensmässig fiktion - ett ställningstagande som är nog för att spräcka fundamenten för den politisk-filosofiska tradition som alltsedan Hobbes utgår ifrån ett oifrågasatt kontraktstänkande. Men det verkligt radikala hos Spinoza är snarare det som föregår själva kontraktstänkandet, med den begreppsapparat av juridiska och politiska konstruktioner kring rättighet, skyldighet och plikt som växt fram ur den: insikten om att individen - som vi sedan alltför länge förstår som ett alltid redan konstituerat, ointagligt och oreducerbart subjekt, för vars förmenta rättigheter och intressen ett oändligt antal maktstrukturer är beredda att tala - inte är någonting som föregår det kollektiva utan tvärtom ständigt men outtalat formas av detta genom en komplex väv av affetiva trådar. Att Spinoza är aktuell och subversiv idag har inte att göra med att han är en uppviglare eller en gudsförnekare, och kanske har det aldrig varit den verkliga frågan. Det som står i centrum är snarare någonting som fortfarande är mycket känsligt att vidröra, nämligen den av Spinoza formulerade förståelsen av oss själva som allt annat än autonoma enheter, kollektivt uppfångade i våra egna affekter - en fråga som är brännande inte bara i trosfrågor, utan i högsta grad i ekonomisk-politiska sammanhang.

Fredrika Spindler: Spinoza. Multitid, affekt, kraft (Glänta produktion 2009)

Gilles Deleuze om information och om kontrollsamhällena

... kommunikation är överföringen och spridningen av information. Men vad är information? Det är inte särskilt komplicerat, alla vet det, information är en summa av ordnade ord. När man informerar er, säger man er det som ni förmodas tro. Med andra ord innebär informera att cirkulera ett ordnat ord. Polisrapporter kallas alltså med all rätt kommunikéer. Man kommunicerar oss information, man säger oss det som vi förmodas vara i stånd att tro, bör eller är förpliktigade att tro. Inte ens att tro utan att göra som om man trodde. Man ber oss inte att tro, men att bete oss som om vi trodde. Detta är information och kommunikation, och oberoende av dessa ordnade ord och deras överföring finns det ingen information eller kommunikation. Vilket är det samma som att säga att information är samma sak som kontrollsystemet. Det är uppenbart och det är särskilt viktigt för oss idag. Det är sant att vi är på väg in i ett samhälle som man skulle kunna kalla ett kontrollsamhälle. En tänkare som Michel Foucault analyserade två typer av samhällen som ligger ganska nära oss. Den ena kallade han suveränitetssamhällen och den andra disciplinära samhällen. Den typiska övergången från ett suveränt samhälle till ett disciplinärt samhälle lät han sammanfalla med Napoleon. Foucaults analyser har med rätta förblivit berömda, och det disciplinära samhället definierades genom uppbyggnaden av miljöer för instängning: fängelser, skolor, verkstäder, sjukhus. De disciplinära samhällena behövde detta. Analysen har orsakat en del tvetydigheter hos vissa av Foucaults läsare eftersom man trodde att det var hans slutgiltiga tanke. Så var det förstås inte. Foucault har aldrig trott att dessa disciplinära samhällen skulle vara för evigt, vilket han också sagt mycket tydligt. Han trodde istället att vi var på väg in i en ny typ av samhälle. Det kommer förstås för lång tid att finnas kvar rester av det disciplinära samhället, men vi vet redan att vi befinner oss i en annan typ av samhälle som man enligt termer föreslagna av Burroughs — och Foucault hyste stor beundran för honom — bör kalla kontrollsamhällen. Vi är på väg in i kontrollsamhällen som definieras helt annorlunda än disciplinära samhällen. De som vakar över vårt bästa behöver, eller kommer inte längre att behöva miljöer för instängning. Allt detta, fängelser, skolor, sjukhus är ämnen för eviga diskussioner. Vore det inte bättre att sprida ut omvårdnaden i hemmen? Jo, det är antagligen framtiden. Verkstäderna och fabrikerna spricker åt alla håll. Vore det inte bättre med ett system av underleverantörer och arbete i hemmet? Finns det inte andra medel än fängelse för att straffa folk? Kontrollsamhällen kommer inte längre att behöva miljöer för instängning. Inte ens skolan. Man måste ha noggrann uppsikt över de ämnen som föds och som kommer att utvecklas om fyrtio eller femtio år och som säger att det mest fantastiska vore att genomgå både skolan och yrkeslivet på samma gång. Det skulle vara intressant att känna till hur den skola och det yrkesliv som en del av en permanent utbildning skulle se ut, som är vår framtid och som inte längre behöver medföra ansamlingen av skolbarn i en miljö för instängning. Kontroll är inte samma sak som disciplin. Med en motorväg stänger man inte in folk, men genom att bygga motorvägar ökar man medlen för kontroll. Jag säger inte att detta är det enda syftet med motorvägar men folk kan svänga runt hur mycket de vill "i frihet" utan att alls vara instängda, samtidigt som de är fullkomligt kontrollerade. Detta är vår framtid.

Ur en föreläsning vid La Femis 17 mars 1987. Översättning av Karl Hansson för Kairos 9:2

Maurice Blanchot: Thomas the Obscure

58: She could not speak, and yet she was speaking. Her tongue vibrated in such a way that she seemed to express the meanings of words without the words themselves. Then, suddenly, she let herself be carried away by a rush of words which she pronounced almost beneath her breath, with varied inflections, as if she wanted only to amuse herself with sounds and bursts of syllables. She gave the impression that, speaking a language whose infantile character prevented it from being taken for a language, she was making the meaningless words seem like incomprehensible ones. She said nothing, but to say nothing was for her an all too meaningful mode of expression, beneath which she succeeded in saying still less.

86: Like every dying person, she went away observing the rituals, pardoning her enemies, loving her friends, without admitting the secret which no one admits: that all this was already insignificant. Already she had no more importance. She looked at them with an ever more modest look, a simple look, which for them, for humans, was an empty look. She squeezed their hands ever more gently, with a grip which did not leave trace, a grip which they could not feel. She did not speak. These last moments must be without any memory. Her face, her shoulder must become invisible, as is proper for something which is fading away. Her mother whined: "Anne, do you recognize me? Answer me, squeeze my hand." Anne heard this voice: what good was it, her mother was no longer anything more than an insignificant being. She also heard Thomas; in fact, she knew now what she had to say to Thomas, she knew exactly the words she had searched for all her life in order to reach him. But she remained silent; she thought: what good is it — and this word was also the word she was seeking — Thomas is insignificant. Let us sleep.

Hölderlin: Patmos

Nära

och svår att fatta är Gud.

Men där faran finns

växer även räddningen.

Till svenska av Aris Fioretos

Matilda Södergran: Hon drar ådrorna ur

K: Det som händer nu har inte berörelsepunkter i igår. Släpp. Jag säger åt dig att släppa. Man vet aldrig när eller om du gör det. Jag vet bara att jag fortfarande står med trögflytande vätska över höften. En vätskenivå som sjunker i takt med dina utandningar. Du andas nästan odelat inåt. Som om du försöker inhalera allt som fattas dig. Vidöppet somna ifall någonting skulle åla in och fylla upp det där. Vad jag pratar. Vad jag talar till dig. Försöker få dig att förstå att jag inte trampar vatten i dina brunnar för att jag älskar att känna muskeltrådar träs i nålar, för att jag älskar att se destruktivitet speglas i vattenytan. Jag talar. Försöker få dig att förstå att jag kravlöst vill krypa längs hinnor, smeka lent och bita bort alla förhårdnader ur vårt sammanväxta foster. En kärlek. Bita med bara tänder, tills blod forsar längs min hals tills allt rinner ner för min kropp tills halspulsådern gapar öppet och suger i sig navelsträngar och moderkakor tills vi kan andas samma luft igen tills vi kan se på varandra. Tills allt lämnar oss. Jag minns dig. Hur du aldrig förstår. Hur jag fyller dig med raktanglar och svåra kanter, trots att jag är mjuk och bultande.

Ernst Jünger: Över linjen

... friheten bor inte tomheten, den vistas snarare i det oordnade och osöndrade, i de områden som visserligen går att organisera men som inte räknas till organisationen. Låt oss kalla det vildmarken; det är inte bara det område från vilket människan för sin kamp utan också det som ger henne anledning att hoppas på segern. /.../ Också i våra öknar finns det dock oaser i vilka vildmarken blomstrar. Jesaja insåg det under en liknande vändpunkt. Det är trädgårdarna dit Leviatan inte har tillträde och som han rör sig kring med vrede. Först och främst har vi döden. Idag, liksom förr är människor som inte fruktar döden oändligt överlägsna också den största jordiska makt. Det är orsaken till att fruktan oavbrutet måste spridas. Makthavarna lever alltid med den ohyggliga föreställningen att inte bara enskilda utan många skulle lämna denna fruktan bakom sig; det vore deras säkra fall.

/.../

Den andra grundläggande makten är Eros; där två människor älskar varandra undandrar de Leviatan ett område - de skapar ett utrymme som han inte kan kontrollera.

/.../

Det går knappast att finna en människa som låter det ekonomiska härska i sin trädgård till den grad att inte också blommor skulle kunna få plats där. Genast får hans trädgårdsland ett högre liv, det rent nödvändiga blir upphöjt. Samma sak kan en människa erfara - trängd av vår ordning och våra stater - som ägnar sig, om än blott för en liten stund, åt ett konstverk.

Översättning: Peter Handberg

Hélène Cixous: Inuti

Jag tog inte mer plats än en hund där jag satt, hopkurad på huk i rummets sydvästra del, sluten kring själen som låg hoprullad i en boll på yttersta spetsen av mitt hjärta. Jag såg, jag lyssnade. Hela tiden förvandlades jag innanför hudens nät, utan att ge själen tid att hitta tillbaka till mänsklig form. Hellre hund, eller ödla, än mig själv. Hellre dammråtta, död katt, eller persikokärna, än att vara den dödes dotter. Ju mindre jag blev, desto mindre yta skulle livet ha som kunde rivas sönder. För första gången var jag avundsjuk på tingens tålamod, dammkornens litenhet, frukternas smärtfria kött. Jag hade svårt att hitta utgången från ögonblicket; jag märkte att jag sträckte mig mot det oändliga, på ömse sidor om ögonblicket, jag som alltid hade sett mig själv som helt och hållet omsluten av min fars smala armar.

Översättning Sara Gordan & Kerstin Munck