Henri Bergson om den estetiska känslan

Då lätta rörelser just är sådana som förbereder varandra, finner vi större behag i de rörelser som låter sig förutses, i beteenden i nuet som antyder och liksom förebildar kommande beteenden. Att ryckiga rörelser saknar behag beror på att var och en av dem är sig själv nog och inte förebådar de följande. Om behaget föredrar böjda linjer framför brutna, beror det på att den böjda linjen ändrar riktning vart ögonblick, men så att varje ny riktning finns angiven i det föregående. Uppfattningen om att man rör sig lätt sammansmälter alltså här med nöjet att liksom hejda tidens lopp och att redan i nuet hålla framtiden i sin hand.

Ur tiden och den fria viljan. Till svenska av Algot Ruhe. Översättningen har bearbetats av Jenny Sylvan

Horace Engdahl om Joyce

James Joyce skriver sin Odysseus som en prestation, i en önskan att förbluffa med språklig mångfald. I brev till vänner och bekanta redogör han för sina vedermödor. "Den uppgift jag valt tekniskt sett när jag skrivit en bok från arton olika synpunkter och i lika många stilar, alla tydligen okända för mina kolleger, detta och karaktären hos den legend jag valt, vore nog för att rubba den själsliga jämvikten hos vem som helst", anförtror han sin gynnare Harriet Shaw Weaver i juni 1921. För en annan vän räknar han upp de stilar av vilka kapitlet "Solgudens oxar" är sammanfogat: 1) Sallustius-Tacitus; 2) gammal-engelska dikter; 3) Mandeville; 4) Malorys Morte d'Arthur; 5) elizabethansk krönikestil; 6) högtidlig stil som Milton, Taylor, Hooker; 7) latiniserat skvaller à la Burton och Browne; 8) Bunyan; 9) dagboksstil från Pepys och Evelyn; 10) Defoe-Swift; 11) Steele-Addison-Sterne; 12) Landor-Pator-Newman; 13) pidginengelska-cockney-irländsk slang m.m. Han påstår till slut att den sammanlagda arbetstiden för boken överstiger 20.000 timmar, en notering som Arno Schmidt möjligen lyckades överträffa femtio år senare under skrivandet av Zettels Traum, naturligtvis i medveten tävlan med Joyce.

Den totala boken av Joyces och Schmidts modell skall inte bara sluka upphovsmannens liv utan helst också all föregående litteratur. Odysseus är koncipierad som ett slags summa, i vilken den litterära konsten demonstreras i hela sin omfattning, samtidigt som människans, åtminstone den irländska människans, röstlägen redovisas med något som liknar fullständighet. Till det senare ändamålet avlägsnar Joyce den sammanhållande berättarstämman och låter stadens sorl och individernas tankeprocesser framträda oförmedlat. Åtgärden är inspirerad av Flauberts och Mallarmés idé om den opersonliga texten och är en parallell till futurismens fördrivande av författarsubjektet från litteraturen, hur olikartat det konstnärliga resultatet än ter sig.

Ur Beröringens ABC, 1994

James Joyce: Odysseus

Rör vid mig. Mjuk blick. Mjuk mjuk mjuk hand. Jag är ensam här. Å, rör vid mig, snart, nu. Vad är det för ett ord som alla kan? Jag är lugn ensam här. Sorgsen också. Rör, rör vid mig.

Översättning Thomas Warburton

Friedrich Nietzsche: Fallet Wagner

Vad begär en filosof först som sist av sig själv? Förmåga att övervinna sin egen tidsbundenhet, att bli "tidlös". Men vad måste han kämpa med i sin hårdaste dust? Med just det som gör honom själv till ett barn av sin tid. Nåväl! Jag är liksom Wagner ett barn av denna tid, dvs. en décadent: det är bara det att jag har insett det, att jag har värjt mig mot det. Filosofen i mig har värjt sig mot det.

Översättning: Ingemar Johansson

Walter Benjamin: Kritikerns teknik i tretton teser

I. Kritikern är strateg i den litterära kampen.

II. Den som inte kan ta parti skall inte yttra sig.

III. Kritikern har ingenting gemensamt med uttolkaren av förgångna konstepoker.

IV. Kritik måste tala artisternas språk. För cenakelbegreppen är lösenord. Och bara i lösenorden hör man stridsropen skalla.

V. "Sakligheten" måste alltid offras för partiandan, om den sak som kampen gäller förtjänar det.

VI. Kritik är en moralisk sak. Om Goethe misskände Hölderlin och Kleist, Beethoven och Jean Paul, så har det inte att göra med hans konstförståelse utan med hans moral.

VII. För kritikern är hans kolleger den högre instansen. Inte publiken. Och framför allt inte eftervärlden.

VIII. Eftervärlden glömmer eller prisar. Endast kritikern fäller sin dom i författarens åsyn.

IX. Polemik innebär att man förintar en bok med ett par citat. Ju mindre man har studerat den, desto bättre. Bara den som kan förinta kan kritisera.

X. Äkta polemik tar sig an en bok lika kärleksfullt som en kannibal anrättar ett spädbarn.

XI. Entusiasm över konsten är kritikern främmande. Konstverket är i hans hand det blanka vapnet i andarnas kamp.

XII. Kritikerns konst in nuce: att prägla slagord utan att förråda idéerna. Slagord präglade av en okvalificerad kritik schackrar bort tanken åt modet.

XIII. Publiken måste ständigt visa sig ha fel och ändå alltid känna sig representerad av kritiken.

Ur Enkelriktad gata. Översättning Ulf Peter Hallberg

Benjamin om Proust

De tretton banden i Marcel Prousts "A la recherche du temps perdu" är frukten av en okonstruerbar syntes där mystikerns försjunkenhet, prosaistens konstfärdighet, satirikerns verv, den lärdes vetande och den monomanes enögdhet har samverkat till ett självbiografiskt verk. Med all rätt har det sagts att alla stora litterära verk instiftar eller upplöser en genre, eller med ett ord utgör specialfall. I denna kategori är detta emellertid ett av de mest förbluffande exemplaren. Ända från själva kompositionen, som förenar dikt, memoarverk, kommentar under en hatt, till syntaxen med satser som svämmar över alla bräddar (likt en språkets Nil som befruktande utbreder sig över sanningens vidder): allt i detta verk ligger utanför normen.

Walter Benjamin: Till bilden av Proust. Översättning Carl-Henning Wijkmark

Althussers skräck

I sin självbiografi skriver Althusser att han hela sitt vuxna liv har förföljts av tanken att han inte finns till, av fruktan för att andra skall varsebli att han inte finns till, det vill säga att han är en inkräktare som bara låtsas existera. Hans stora skräck efter publiceringen av till exempel Att läsa kapitalet var att någon skarpsynt kritiker skulle röja det skandalösa faktum att bokens huvudförfattare inte fanns till.

Slavoj Zizek: Njutandets förvandlingar