Badiou on Wittgenstein

I do not really like this later book, and even less so, I must say, what it has become, to wit: the involuntary, undeserved guarantee of Anglo-American grammarian philosophy — that twentieth-century form of scholasticism, as impressive for its institutional force as it is contrary to everything that Wittgenstein the mystic, the aesthete, the Stalinist of spirituality, could have desired.

Wittgensteins Antiphilosphy. Translation Bruno Bosteels

Anna Achmatova: Den sista skålen

Jag dricker för plundrat hus,
för det onda i mitt liv,
för all delad ensamhet,
jag dricker för dig -
för svekfulla läppars lögn,
för ögons dödande kyla,
för att världen är rå och vild,
för att Gud inte gav någon räddning.

1934

Översättning Barbara Lönnqvist

Marina Tsvetajevas uppmaning

Allt detta har varit. Mina dikter är en dagbok, min poesi är en poesi av egennamn. Vi ska alla försvinna. Om femtio år kommer vi alla att ligga i jorden. Det kommer att finnas nya ansikten under den eviga himlen, och jag vill ropa till alla som ännu lever:

Skriv, skriv mer! Befäst varje ögonblick, varje gest, varje suck! Men inte bara gesten - också formen på handen som kastade den: inte bara sucken - också skåran mellan läpparna som släppte den i sin lätthet!

Förakta inte "det yttre"! Färgen på era ögon är lika viktig som uttrycket i dem; klädseln på soffan inte mindre än orden som uttalades på den. Beskriv mera exakt! Ingenting är oviktigt! Skriv om ert rum: är det högt eller lågt, och hur många fönster har det, och med vilka gardiner, och finns det en matta, och med vilka färger? ...

Färgen på era ögon och på er lampskärm, papperskniven och mönstret på tapeterna, ädelstenen i favoritringen - allt detta blir till den kropp som lämnas kvar i den gränslösa världen efter er fattiga, fattiga själ.

Moskva, 16 januari
1913, onsdag

Ur Med gröna ögon, översättning Annika Bäckström

Mare Kandre: Aliide, Aliide

Hon satte sedan på sig de vanliga gamla paltorna och tröjan.
Hon släppte ut håret och blodet flöt upp i ansiktet och huvudet, hon gick sedan ut i badrummet, klättrade upp på bidén och granskade sig själv utan förbarmande i den förhatliga spegeln.
Djupt, kallt —
Så såg hon på sig själv.
Och hon vek inte undan en enda gång med blicken, trots att hon äcklades något alldeles ofantligt av vad hon nu såg —
Nämligen ett vidrigt barn, ett äckligt barn, Aliide, Aliide, hon som som hon allt intensivare börjat hata och förakta, önska livet ur, ett äckel.
Hon bröt sedan av alla dessa känslor tvärt och gjorde sig utan nämnvärd ansträngning kall och hård och tom, och gick ut.

E M Cioran om filosofistudier

I den ålder då man på grund av oerfarenhet får smak för filosofi beslöt jag mig för skriva en avhandling som alla andra. Vilket ämne skulle jag välja? Jag sökte ett som var både väl genomarbetat och ovanligt. Då jag trodde mig ha funnit ett sådant, skyndade jag mig att delge mina lärare detta.
- Vad anser ni om "Generell teori om tårarna"? Jag tror mig kunna bearbeta ämnet.
- Det är möjligt, men ni får svårt att finna någon bibliografi.
- Det utgör inget hinder. Historien i dess helhet och dess auktoritet skall vara mitt stöd, svarade jag med näsvis och triumferande röst.
Men då han otåligt gav mig en föraktfull blick, beslöt jag i det ögonblicket att döda eleven inom mig.

Ur Bitterhetens Syllogismer (Symposion, 1989). Översättning Jon Milos

Joris-Karl Huysmans: Mot strömmen

Han uppskattade helt enkelt ett konstverk både för vad det var i sig självt och för vad det tillät honom att tillföra; han ville resa med det, bero på det, liksom stöttad av en medhjälpare, liksom buren av ett fordon, in i en sfär där de undertryckta känslorna gav honom en oväntad chock vars orsaker han länge och likafullt förgäves fick försöka analysera.

Översättning Elias Wraak (Alastor Press, 2004)

Thomas Mann: Döden i Venedig

Den, som mottagit detta leende, skyndade bort därmed som med en ödesdiger gåva. Han var så uppskakad, att han var tvungen att fly ljuset på terrassen, och med hastiga steg uppsökte han mörkret i den bortre parken. Egendomligt uppbragta och ömma förmaningar arbetade sig fram över hans läppar: "Du får inte le så! Hör du, man får inte le så mot någon!"

Översättning Kerstin Måås (Hugo Gebers förlag, 1927)