Marina Tsvetajevas uppmaning

Allt detta har varit. Mina dikter är en dagbok, min poesi är en poesi av egennamn. Vi ska alla försvinna. Om femtio år kommer vi alla att ligga i jorden. Det kommer att finnas nya ansikten under den eviga himlen, och jag vill ropa till alla som ännu lever:

Skriv, skriv mer! Befäst varje ögonblick, varje gest, varje suck! Men inte bara gesten - också formen på handen som kastade den: inte bara sucken - också skåran mellan läpparna som släppte den i sin lätthet!

Förakta inte "det yttre"! Färgen på era ögon är lika viktig som uttrycket i dem; klädseln på soffan inte mindre än orden som uttalades på den. Beskriv mera exakt! Ingenting är oviktigt! Skriv om ert rum: är det högt eller lågt, och hur många fönster har det, och med vilka gardiner, och finns det en matta, och med vilka färger? ...

Färgen på era ögon och på er lampskärm, papperskniven och mönstret på tapeterna, ädelstenen i favoritringen - allt detta blir till den kropp som lämnas kvar i den gränslösa världen efter er fattiga, fattiga själ.

Moskva, 16 januari
1913, onsdag

Ur Med gröna ögon, översättning Annika Bäckström

Mare Kandre: Aliide, Aliide

Hon satte sedan på sig de vanliga gamla paltorna och tröjan.
Hon släppte ut håret och blodet flöt upp i ansiktet och huvudet, hon gick sedan ut i badrummet, klättrade upp på bidén och granskade sig själv utan förbarmande i den förhatliga spegeln.
Djupt, kallt —
Så såg hon på sig själv.
Och hon vek inte undan en enda gång med blicken, trots att hon äcklades något alldeles ofantligt av vad hon nu såg —
Nämligen ett vidrigt barn, ett äckligt barn, Aliide, Aliide, hon som som hon allt intensivare börjat hata och förakta, önska livet ur, ett äckel.
Hon bröt sedan av alla dessa känslor tvärt och gjorde sig utan nämnvärd ansträngning kall och hård och tom, och gick ut.

E M Cioran om filosofistudier

I den ålder då man på grund av oerfarenhet får smak för filosofi beslöt jag mig för skriva en avhandling som alla andra. Vilket ämne skulle jag välja? Jag sökte ett som var både väl genomarbetat och ovanligt. Då jag trodde mig ha funnit ett sådant, skyndade jag mig att delge mina lärare detta.
- Vad anser ni om "Generell teori om tårarna"? Jag tror mig kunna bearbeta ämnet.
- Det är möjligt, men ni får svårt att finna någon bibliografi.
- Det utgör inget hinder. Historien i dess helhet och dess auktoritet skall vara mitt stöd, svarade jag med näsvis och triumferande röst.
Men då han otåligt gav mig en föraktfull blick, beslöt jag i det ögonblicket att döda eleven inom mig.

Ur Bitterhetens Syllogismer (Symposion, 1989). Översättning Jon Milos

Joris-Karl Huysmans: Mot strömmen

Han uppskattade helt enkelt ett konstverk både för vad det var i sig självt och för vad det tillät honom att tillföra; han ville resa med det, bero på det, liksom stöttad av en medhjälpare, liksom buren av ett fordon, in i en sfär där de undertryckta känslorna gav honom en oväntad chock vars orsaker han länge och likafullt förgäves fick försöka analysera.

Översättning Elias Wraak (Alastor Press, 2004)

Thomas Mann: Döden i Venedig

Den, som mottagit detta leende, skyndade bort därmed som med en ödesdiger gåva. Han var så uppskakad, att han var tvungen att fly ljuset på terrassen, och med hastiga steg uppsökte han mörkret i den bortre parken. Egendomligt uppbragta och ömma förmaningar arbetade sig fram över hans läppar: "Du får inte le så! Hör du, man får inte le så mot någon!"

Översättning Kerstin Måås (Hugo Gebers förlag, 1927)

Ernst Jünger: Farligt möte

Dimman förlänar städerna en intim prägel, en kammaratmosfär. På dagarna mildrar den formerna och dämpar det grälla ljuset. På nätterna gör den att varje kvarter ser ut som en enda väldig byggnad. Det finns människor som avskyr sådant väder, andra lockas ut på gatorna av det. Till de senare hör inte bara de som älskar det intima, utan även de som gärna vill uppträda maskerade. Enstöringar, som hela dagen grävt ner sig i egendomliga grubblerier, blir nu pigga som fladdermössen på vinden. De älskande omfamnar varandra som om de vore osynliga. De spetälska njuter av att det är fritt fram. Rovdjuren är ute och jagar, medan mistlurarna hörs nere från hamnen.

Översättning av Stig Johansson (Interculture, 1987)

James Joyce: En bön (1924)

Igen!
Kom, ge, lämna all kraft till mig här!
Från fjärran ett ord viskar till hjärnan i förvandling
sitt grymma lugn, underkastelsens misär,
stillande hennes fruktan som inför en predestinerad själ.
Sluta, tystlåtna älskling! Mitt öde!

Förblinda mig med din mörka närhet, o var barmhärtig,
älskade fiende till min vilja!
Jag vågar inte motstå den kalla beröring som jag fruktar.
Drag bort från mig stilla
mitt långsamma liv! Böj dig djupare mot mig, huvud
som tuktar,
stolt över mitt fall, ihågkommande, beklagande
han som är, han som var!

Igen!
Tillsammans, omslutna av natten, låg de på jorden. Jag hör
från fjärran hennes ord viska till min hjärna i förvandling.
Kom! Jag ger efter. Böj dig djupare mot mig! Jag är här.
Betvingare, lämna mig inte! Enbart glädje, enbart vånda,
tar mig, rädda mig, trösta mig, o skona mig!


Översättning Lars Johansson. Ur Blänk av ametist, ellerströms förlag, 2011